Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt är bara tankar – Marcus Sandborg om schizofreni

/

Marcus Sandborg fick diagnosen schizofreni för tolv år sedan, efter missbruk och psykoser. På tisdagen berättade han om sitt liv för en fullsatt fullmäktigesal.

Annons

Temat för årets psykevecka är "Modet att våga".

– Jag hade inte haft modet att våga tillfriskna om inte min familj hade trott på mig, säger Marcus Sandborg.

– Schizofreni för mig i dag är tankar och hur jag förhåller mig till mina tankar. Det är viktigt att jag inte längre tror att jag ÄR mina tankar. I dag kan jag välja vilka tankar jag agerar på.

Men så var det inte när han insjuknade:

– Varje tanke var hundra procent verklig. Det tog upp hela mitt synfält, jag fastnade i destruktiva tankar.

Hans familj flyttade från Falköping till Skövde när Marcus skulle börja sjuan. Han hade mycket ångest och skolkade, och kom i kontakt med alkohol.

– Alkoholen rundade av kanterna på stenarna som malde i magen varje dag.

I nian flyttade familjen tillbaka. Då hade Marcus börjat sno bilar, göra mindre inbrott och drack mycket alkohol.

– Jag var en rebelltonåring, det var mitt sätt. Men jag hade behövt att en vuxen såg mig.

I 16–17-årsåldern skilde sig hans föräldrar. Han flyttade hemifrån och kom i kontakt med hasch. Efter att ha åkt fast för inbrott bestämde han sig för att sluta med det kriminella. Han flyttade till Skövde och sedan till Stockholm som 19–20-åring.

– Jag hade ingen ansvarskänsla. Jag hade olika jobb, men sa "fuck off" och gick vidare när jag blev osams med chefen, jag ville vara fri. Jag hade många kompisar, spelade i band och drömde om att bli rockmusiker.

När en flickvän gjorde slut började han röka hasch igen och det blev en identitet att hålla på med droger.

– Sommaren 2000 rökte jag från morgon till kväll. Jag körde budbil åt DHL och diskade på en restaurang på nätterna. Men min värld krympte och jag började bli misstänksam mot mina vänner.

Våren 2001 var han i gränslandet till psykos. Han fick paranoja och trodde sig vara avlyssnad och hotad till livet. Han förlorade jobben och vågade inte bo kvar i Stockholm. När han flyttade tillbaka till sin familj vägde han 45 kilo.

– Jag kunde inte sköta min hygien och inte betala hyran. Jag hade sällan pengar och rökte på bara när jag kunde, men det gick ändå som tusen kilometer i timmen i huvudet. Jag var livrädd för allt och kunde inte slappna av.

Marcus blev tvångsintagen på psyket men skrevs ut efter en vecka.

– Jag ville till Stockholm och hade bara två tankar i huvudet; antingen få ett jobb eller ta livet av mig.

Hans familj var sjuk av oro och försökte få honom till sjukhuset. Men han gav sig av. På väg mot tunnelbanan, där han tänkte ta sitt liv, mötte han en man som kände honom från tidigare. Han hjälpte honom till psykakuten.

– En överläkare gick långa promenader med mig och kunde ställa rätt diagnos.

Väl hemma krävde familjen att han skulle börja med medicinering.

– Jag vågade inte. Jag trodde att alla i min familj skulle bli skjutna om jag åt medicinen. Men min lillebror, då 16 år, slog näven i bordet och sa: "Ät, annars kommer du att dö".

– Resan mot tillfrisknandet kändes som en lång, grå järnvägsräls. Livet sattes på paus. Jag fick öar av lugn i min tankevärld. Men jag såg ändå att medicineringen var något som funkade. Jag kunde sova på nätterna.

Efter tre månader med medicinering kunde han börja arbeta. Alkoholen fanns kvar och gav honom återfall.

– Tolvstegsprogrammet fick mig att lära mig hantera mina känslor och att känna mig själv. Nu har jag varit nykter och drogfri i nio år.

I dag är Marcus Sandborg 38 år, gift och har två små barn. 2010 gav han ut boken "En lång väg hem".

– Största vinsten är att få höra hemma i en familj och vara del i ett sammanhang.

Här är programmet för Psykeveckan 2013.

Mer läsning

Annons