Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magdalena fastnade i vårdspiralen

/

En kylig vinterdag 1995 förändrades plötsligt livet för Magdalena Desén.
Hon hade jobbat som avbytare i västmanländska jordbruk i 13 år när en ung ko sparkade bakut efter mjölkningen.
– Det gjorde fruktansvärt ont i höften, men på något sätt lyckades jag ta mig till bilen och komma hem igen.

Annons

Magdalena var lite i chock och minns inte alla detaljer men efter att ha fått sjukhusvård skickades hon hem med beskedet att hon drabbats av ett ryggskott och att det skulle gå över. Det gick inte över. Hon blev sängliggande sex veckor men lyckades delvis komma tillbaka igen trots att en fot inte fungerade, hon drabbades av droppfot.

Skadade diskar opererades och man hoppades det skulle bli bättre.

Men hela tiden hade hon svår värk och ett par år senare lyckades hon får en ny läkare att titta på henne, en "second opinion".

– Då upptäcktes att jag hade fått en fraktur på bäckenet och en neurologisk sjukdom. Vad man skulle göra åt det visste läkarna inte riktigt och jag tränade hårt för att kunna gå på benen.

Efter några år med tillfälliga arbeten och sjukskrivningar om vartannat fick hon jobba som lönebidragsanställd på en förening. Där strulades det en hel del med administrationen och hon fick inte alls den ersättning hon skulle ha och än i dag har hon inte fått den lönen, berättar hon.

Magdalena Desén, som då var ensamstående med fyra söner, kände att hon inte riktigt togs på allvar och mådde både fysiskt och psykiskt dåligt av detta. Ekonomin blev dessutom körd i botten.

Året var 2006 och nu hade hon äntligen lovats en radikal operation, en steloperation.

I den vevan drabbades hon på nytt, men mer positivt denna gång. Hon träffade kärleken och flyttade upp till Prästmon. Allt var bra ända till dess hon fick besked att den operation hon fått remiss på i Västmanland inte skulle bli av. Magdalena Desén föll ner i ett svart hål.

Hon kunde inte arbeta och fick leva med sjukersättning på existensminimum fram till 2011.

Fört att hålla det sociala livet i gång föreslog man att hon skulle vistas på sin makes företag.

År 2011, fem år efter hon lovats operation, blev den till sist också av. Två gånger under 2011 och 2012 opererades hennes bäcken.

– Den sista operationen ägde rum samtidigt som jag just blivit utförsäkrad.

Det fungerade också bra till dess hon blev anmäld till försäkringskassan för att hon vistades på makens företag, men försäkringskassan ansåg det var helt okej det hon gjorde.

Magdalena upplever det som att samhällets skyddsnät inte fungerat. Samhället har blivit hårdare för den som är sjuk, både ekonomiskt och möjligheten att få vård.

– Sedan i februari har jag nu fått arbetspröva vid Hola folkhögskola och jag har en månad kvar. Det har varit en lisa för själen, men vad jag ska göra sedan vet jag inte.

Magdalena säger att det gör ont i henne när hon gång på gång läser i tidningen om personer som hamnar i hennes situation. Att de flesta inget annat vill än att börja arbeta. Ändå fastar så många i samma spiral av tveksam vård, dålig ekonomi och dåligt självförtroende som hon själv gjort.

– Det är något fel med regelsystemet, det fungerar inte. Det behöver göras om och göras mänskligare, både för den som behöver hjälp att bli frisk och för den som ska utföra det jobbet. Sjukvården och försäkringskassan behöver samarbeta bättre.

Det ska inte behöva ta nästan 20 år att få rätt hjälp, påpekar hon.

– Nu har jag kastat kryckorna och ska komma tillbaka. Jag ville berätta för att jag vet att många andra är i samma situation.

Mer läsning

Annons