Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatisk flykt under andra världskriget

/
  • Hans Sundström var fyra år när hans familj höll på att utplånas efter en dramatisk flykt från Finland över Östersjön.
  • Hans Sundström har en kista med fotografier från tiden i Finland och från åren kring pappas desertering 1944.
  • Hamnen i hembyn, Larsmo. Båten de flydde med såg exakt ut som den andra från höger på bilden.
  • Familjen samlad i Sverige 1944, efter flykten över havet bort från kriget.
  • Stugan i svenskbygderna där familjen bodde innan de flydde.

Det är en grå, kall och regnig stormdag i november 1944.
Den skraltiga flyktingbåten från Finland är på väg att krossas mot grunden utanför Hörefors.
I fören står en man i 30-årsåldern och spanar, hans fyraåriga son är hårt fastbunden på pappans rygg med en svångrem.

Annons

– Jag minns att det gjorde jätteont i armarna. Men om vi skulle drunkna ville han att de hittade oss tillsammans, säger Hans Söderlund från Hol i Noraström.

Nästa år den här tiden är det exakt 70 år sedan han och hans mamma Helly, pappa Emsyo, och lillebror Lars flydde över havet. Tyskarna var på väg att förlora kriget och brände allt i sin väg när de retirerade från svenskbygderna i norra Finland.

Familjen bodde då i ett litet fiskartorp i Larsmo, mitt emot Skellefteå.

– Pappa låg vid fronten och var tillfälligt hemma på permission. Jag förstår att han och mamma diskuterat en flykt i förväg. Att pappa skulle desertera, massor av soldater gjorde det och alla som kunde flydde till Sverige. Med sig i båten hade de två ungkarlar som också ville slippa kriget. Familjen packade några tillhörigheter men lämnade huset, den enda kon och nästan allt man ägde kvar.

– På väg till den lilla hamnen med vår fiskebåt fick pappa veta att en tyskvänlig man i byn sett dem och cyklat iväg för att varna polisen, som då fortfarande samarbetade med tyskarna. "Nu far Järvinens till Sverige sa han visst till polisen.

Vid skymningen gav sig gruppen ändå i väg, först rodde man så att tyska patrullbåtar inte skulle höra dem. Flera andra båtar hade tidigare sänkts eller bordats av tyskarna och den "tyskvänliga" bybon var hatad sedan tidigare.

En bit ut till havs startade man motorn men bränslet räckte bara inomskärs. Ute på öppet hav blåste det kraftigt, 18-20 meter i sekunden. Männen var dock vana fiskare och seglade vidare till dess seglet revs sönder av vinden. Därefter började de tre männen att ro för hand mot Sverige. Huden i handflatorna slets bort och blodet rann. I stället band de då fast årorna i handlederna. Men till sist orkade ingen längre ro utan båten fick driva mot den svenska kusten.

– Jag minns inte allt själv utan har fått mycket återberättat, men jag kommer ihåg hur blött det var och hur jag frös.

Plötsligt, efter 26 timmar, skymtade de land, båten hade drivit mot kusten utanför Hörefors norr om Umeå.

– Där är det långrunt och mycket stenigt. Alla var övertygade att vi skulle krossas mot ett grund och drunkna.

Han berättar att två äldre svenska fiskare på land upptäckte den drivande fiskebåten.

Båda var förvånade över att det kom en främmande båt som kände till den enda användbara farleden in mot stranden. De hade muddrat en 100 meter bred och 300 meter lång farled. Precis där råkade båten glida in.

– I den stunden blev min mor religiös för resten av sitt liv.

I Sverige togs man väl omhand och hamnade hos en släkting i Växjö.

– När freden sedan kom erbjöds alla som deserterat att inom ett år återvända till Finland och få tillbaka sina hem, om de hjälpte till med återuppbyggnaden. Annars skulle de betraktas som desertörer livet ut.

Familjen återvände därför till torpet i Finland. Därifrån har han också en klar minnesbild över att när de kom fram satte sig hans mor på trappan och grät högt. "Gör det inte, gör det inte" ropade hon medan pappan gick och hämtade ett vedträd ur vedboden för att sedan försvinna.

– Till sist kom han tillbaka och sa; "Nu har den jäveln sprungit färdigt!" Vad som egentligen hade hänt då vet jag inte än i dag.

Ett par år flyttade familjen till Sverige, fick svenskt medborgarskap och bytte efternamn. Så småningom hamnade Hans i Noraström där han först drev en verkstad och sedan arbetade som yrkeslärare.

I hemmet har han kvar en kista med gamla svartvita bilder från Finland och tiden under kriget. Bilder som påminner om den livsfarliga flykten.

– Bara från vår by Larsmo, drunknade den hösten 30-40 bybor som försökte fly.

Hans egna erfarenheter gör att han reagerar starkt när han nu hör och läser tidningen om flyktingar som drunknar i Medelhavet när de försöker fly till Europa.

– Jag har full förståelse för den som flyr från ett krig. Jag förstår deras trauma. Jag vet hur det känns och det är ingen som ger sig iväg ut på havet i en överlastad båt frivilligt, säger han.

Mer läsning

Annons