Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Almedalen: Sätt kvinnorna i första klass på klassresan

Så har vi fått en växande underklass i Sverige.

Annons

Den uppstod inte plötsligt i går. Inte ens 2015 i samband med den stora flyktingvågen.

Men nu väljer politikerna att se den. Att tala om segregationen i just termer av klass.

Tidigare benämndes den som utanförskap, något som var en gångbar slogan i alla fall i ambitionen att det måste brytas, utanförskapet alltså. Det kluriga var hur.

Det finns ingen anledning att tvivla på den politiska viljan. Men förmågan byttes snart till oförmåga att tänka nytt, luta sig mot snabbt hopslängda reformer som kanske mer skulle ge en signal om handlingskraft, än om seriös samhällsförändring.

Eller bota (läs straffa) symtomen på utåtagerande hopplöshet och desperation i stället för att på djupet försöka göra något åt orsakerna.

Man ska alltid börja med kvinnorna. Det är sedan gammalt, men en visdom som tydligen fallit i glömska mellan utredningsstolarna.

Man ska börja med kvinnorna därför att de har en massa ovärderlig kunskap och för att de ofta är kittet i familjerna. Mår de bra och får den respekt de förtjänar kan de lyfta barnen till oanade nivåer. Det vill säga, har de en egen försörjning bidrar de inte bara till familjens standardhöjning, utan till sitt eget pensionssparande och till den egna kommunens skatteintäkter.

Det är kvinnorna i de segregerade områdena som protesterar mot våldet och otryggheten.

Det är kvinnorna som tar bladet från munnen och varnar för moralpoliser i förorten som inskränker deras frihet.

Det är kvinnorna som startar kooperativ och egna företag – för att ingen anställer dem eller för att de räds restriktioner som hindrar dem att bära religiösa symboler.

Och ändå. Vi har fått en ny underklass. Jan Björklund (L) har valt att se det nu och kalla "utanförskapet" vid dess rätta namn. Av ideologiska skäl. Den liberala idén bygger nämligen på att alla människor ska ges möjlighet att göra sin egen klassresa.

Att genom utbildning och hårt arbete kunna lämna en tillvaro för en annan, som man finner bättre. Att föra den diskussionen förutsätter dels individens fria vilja och enastående förmåga, dels att det finns ett resemål att ta sig till och en destination att lämna.

Nordiska ministerrådet och Nordens välfärdscenter konstaterar att de utrikes födda kvinnorna är de som står längst från arbetsmarknaden. Situationen är densamma i alla nordiska länder. Hela 30 procent av kvinnorna har ingen egen försörjning. Det är till och med så illa att lågutbildade män har lättare att fixa ett jobb, än högutbildade invandrarkvinnor.

Dessutom går det åt fel håll. Trots arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) olika reformer som extratjänster, utbildningsplikt och inskränkningar i en hämmande föräldraförsäkring.

Landet som vill väl men som kramar ihjäl individens egen initiativförmåga.

Vid ett seminarium i Almedalen på måndagen berättade hon om just detta. Och vecklade också in sig i en bidragsredovisning som slutade med "vi ska bygga en trappa av stöd".

Ghenwa Nahim, entreprenör protesterade lågmält. Varnade för bidragens passivisering. Hon vet vad hon talar om med föräldrar som fastnade i det omhändertagande Sveriges stora famn. Landet som vill väl men som kramar ihjäl individens egen initiativförmåga. Kanske därför hon startar företag i ett furiöst tempo.

Yallatrappan, ett socialt företag i Malmö som jag tidigare imponerats av, är fortfarande exemplet som lyfts fram i alla integrationsdiskussioner. Med rätta, men var är efterföljarna?

Ylva Johansson hävdade att vi (det vill säga det svenska samhället) också måste ändra oss.

Framför allt måste regeringen ändra sig. Kanske kan hon börja med att prata med Jan Björklund. En socialliberal syn på individerna vore en bra start på klassresan.

Framför allt för kvinnorna.