Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adopterade tre barn från Estland

Maria klättrar upp på femte steget och vänder sig mot mannen som står vid foten av trappan. Hon kryper ihop, tar sats, skrattar.

– Pappa, ta emot mig! ropar hon och kastar sig handlöst i Mats Åströms famn.

Annons

Tre estländska barn har hittat trygghet hos sin nya familj i Sollefteå. 
Maria är ivrig. Hon vill visa sitt nya rum och springer före uppför trappan, in i rummet där fotstegen dämpas av den röda heltäckningsmattan och aprilsolen strålar in genom det höga fönstret.
– Det här är min säng, det där är Katjas, säger hon och pekar.
Maria är äldst av syskonen med sina sju år. Yngst är treåriga Katja, som sitter uppflugen i mamma Annika Sundbom Åströms famn, lite blyg inför de främmande besökarna.
Daniel är fem och vill visa sin bil som får rulla fram och tillbaka över den mjuka röda mattan.
– Ta kort på den! säger han flera gånger.
Resan från barnhemmet, beläget i ett litet samhälle i östra Estland, är inte så lång. Men ska man till sitt nya hemland och sin nya familj är det ett äventyr lika stort som själva livet.
Det är en resa som i själva verket började för flera år sedan, när det började stå klart att Annika och Mats inte skulle få några biologiska barn.
– Vi hade en strävan att skaffa barn tillsammans, men livet gör sina krumsprång, säger Annika.
– Och jag har alltid velat ha en stor familj; mormor hade 15 barn och 49 barnbarn, vi är en stor släkt där alla känner varandra. Jag har alltid tyckt att det är mysigt när man är många.
Annika Sundbom Åström har en biologisk son från ett tidigare förhållande samt en adopterad dotter.
– Jag visste vad det innebar att adoptera. Att det är härligt, underbart och otroligt givande, samtidigt som det också är en omställning för hela familjen, säger hon.
År 2008 ansökte Annika Sundbom Åström och Mats Åström om att få adoptera. Först sade kommunen nej, med hänvisning till den åldersrekommendation som säger att adoptivföräldrar inte bör vara äldre än 42 år.
– Men vi gav oss inte. Vi ville ha barn, varför skulle vi inte få det? Vi envisades, kämpade, pratade med andra människor. Några var otroligt tillmötesgående – Linnéa Stenklyft, Tomas Tejle, båda oerhört stöttande.
Till sist godkände socialkontoret en utredning för adoption. Turerna blev många, men allt gick vägen och valet föll på Estland.
– Vi har vänner där, och vi har besökt landet flera gånger. Det föll sig naturligt att söka där, säger Annika.
På barnhemmet fanns de tre syskonen som behövde ett nytt hem. Och i Sollefteå fanns paret som ville ha barn. Det var många frågor som skulle besvaras och många saker som skulle redas ut under den tid matchningen pågick – men till sist var det dags för den första resan till barnhemmet.
– Vi åkte ned för att träffa alla de där sötnosarna. Vi var där i två dagar, berättar Annika.
Daniel minns vad han fick i present.
– En traktor med skopa, säger han.
– Och du kallade mig för jultomte på ryska. Minns du det? undrar Mats, som med sitt lätt grånade skägg inte är helt olik en jultomte, speciellt inte med famnen full av presenter.
Daniel säger det ryska ordet för jultomte – djetmaros – och kiknar sedan av skratt. Visst kommer han ihåg.
Men sedan dök det upp stötestenar. Adoptionsproceduren i Estland ändrades, Annika och Mats var tvungna att svara på ett nytt batteri med frågor och fick åka till barnhemmet ännu en gång.
– Vi hade fortfarande inte blivit presenterade som de blivande föräldrarna. Men barnen pratar ju sinsemellan, de visste vad som var på gång, säger Annika.
I december var det äntligen dags för den två veckor långa vistelsen som föregick den verkliga hemresan. Socialministeriet i Estland hade beviljat adoptionen.
– Det var en väldigt speciell situation eftersom vi inte fick berätta för barnen varför vi var där. Personalen ville inte heller släppa iväg barnen trots att adoptionen godkänts – och det märktes. Det var två kämpiga veckor.
Lagom till jul damp dock hela familjen ned i det rymliga huset på Järnvägsgatan. Och livet på tu man hand förvandlades till ett stojande familjeliv – mot alla odds, eftersom Annika fyllt 47 och Mats 48 och många hinder stått i deras väg.
– Men man ska inte ge upp. Vi ville det här, vi ville det så mycket, och vi lyckades. Barnen är en dröm som gått i uppfyllelse! säger Annika Sundbom Åström.
Familjen har blivit ett nytt prejudikat som visar att åldersgränsen inte är absolut. Efter familjen Sundbom Åströms adoption har flera äldre familjer i Sollefteå fått tillstånd att adoptera.
– Det känns fantastiskt att vi har banat väg för det, säger Annika.
– Det finns så många barn på barnhem runtom i världen som längtar efter och behöver föräldrar. Som inte önskar något hellre än att bli älskade och omhändertagna.
Och det finns många som skulle vilja ha barn.
– När jag är ute möter jag ofta en stor längtan efter egna barn – men att folk tror att de är för gamla. Vilket påhitt, att ålder skulle vara avgörande för barnens uppväxt. Men jag möter också en glädje över det vi gjort, att vi har tagit hand om de här barnen – att vi räddat dem. Det finns liksom en gemensam lycka över det.
Det nya familjelivet innebär förstås också en stor omställning, både för barn och föräldrar. Språket är en nyckel:
– Barnen har lärt sig svenska så otroligt snabbt, de lär sig flera nya ord varje dag, säger Mats.
– Och ju mer man kan nå varandra språkligt, desto djupare blir banden. Men det är ändå tre nya individer i familjen – vi utvecklas hela tiden, får nya positioner, det är omtumlande men också fantastiskt givande, säger Annika.
Att kombinera karriär med småbarnsliv – Annika driver eget företag och Mats är narkosläkare – är inget de skyggar för. Annika skrattar till.
– Tre på en gång kan låta mycket för vissa. Men livet stannar inte upp för det. Det blir bara ännu mer fantastiskt!

Mer läsning

Annons