Örnsköldsvik utmärker sig. Den här gången tyvärr på ett negativt sätt. Vi läser i ÖA den 12 september att kommunen gör tvärt emot andra kommuner och nu tar bort skrivningen i sin resepolicy att vid resor inom Sverige är tåg förstahandsalternativ.

Motiveringen är förstås att värna flygplatsen. Trots att vi har näraliggande flygplatser både i Umeå och Kramfors. Till den sistnämnda kan man också faktiskt ta tåget.

”Vi måste ta hänsyn till alla tre hållbarhetsaspekter. Inte bara ekologisk hållbarhet, utan även ekonomisk och social”, säger Anna-Britta Åkerlind (C). Och Carolina Sondell (S) instämmer.

Det sorgliga är att denna argumentation bygger på antagandet att vi som bor i kommunen, och även media, inte har koll på vad som menas med ”social hållbarhet”.

I Agenda 2030 finns en definition, som nu också är inskriven som vägledande i de budgetar som socialdemokraterna föreslagit och kommunfullmäktige antagit. De globala mål som finns där under ”Social hållbarhet” är:

1. Ingen fattigdom

2. Ingen hunger

3. God hälsa och välbefinnande

4. God utbildning för alla

5. Jämställdhet

7. Hållbar energi för alla

11. Hållbara städer och samhällen

16. Fredliga och inkluderande samhällen.

(Numreringen utifrån Agenda 2030:s uppräkning av totalt 16 punkter)

Visst är det trevligt att hinna hem för att natta barnen – ett argument som använts för att flygande är bra för den ”sociala hållbarheten”. Men det är inte i klass med dessa definitioner som finns i Agenda 2030. Det kvalar på intet sätt in som ett mål för ”social hållbarhet” som gör att man kan bortse från klimatmålet och andra ekologiska mål i Agenda 2030.

Med den argumentationstekniken kan man hävda att i stort vad som helst (eller åtminstone personalens och politikernas bekvämlighet) är lika viktigt som att bekämpa klimatkrisen. Kommunfullmäktige har satt upp ett bra och ambitiöst klimatmål. Örnsköldsviksalliansen och Socialdemokraterna tar inte detta på allvar.

Marie Buhr (V)