Jag ska hälsa på min älskade vid hennes grav. Hon vill ha välskötta blommor när det är sommar, kan jag tro. Här är hon i gott sällskap av folk hon känner. Hon ligger alldeles intill den vackra vita 1400-talskyrkan byggd i sten, placerad på en stadig pinnmokulle som inlandsisen packat ihop.

Helgedomen höjer sig mot himlen och byggdes av Anundsjöbor som tribut till sin skapare och helgad till Sankta Anna, jungfru Marias moder. Tio rökar steg mot skyn vid den tiden och de fåtaliga invånarnas prestation väcker min beundran.

Kyrkan och altaret är orienterat åt öster. Där går ju solen upp och Jesus ska också komma tillbaka till jorden från det hållet. Något datum för händelsen anger dock inte skrifterna. Bara Gud vet. Kristus kommer i alla fall, då det händer, som en tjuv om natten fastslår flera bibelställen.

Kyrkan har en central plats i samhället och socknen, står mer eller minde mitt i byn och förmedlar känslan; här ligger en gammal kulturbygd. Den unika och tjärade klockstapeln intill vakar över de döda och genom ljudluckorna hörs klockorna klämta då någon ytterligare vigs till evigheten. Bonden och snickaren Zakrisson från Kubbe byggde och reste den vackra skapelsen på 1700-talet, lika hög som kyrkan själv. Blickar beundrande ut över landskapet.

Nedanför mina fötter utbreder sig jordbruksbygd i Moälvens dal. Prästvikens och Anundsjösjöns vattenspeglar glittrar mellan träden.

På kyrkogården ligger avlidna från mer än fem sekel samlade i väntan på uppståndelsen och det eviga livet vid tidens slut. Inför döden är vi alla lika, men odöpta barn, självmördare och grova brottslingar fick förr ingen plats här, men numera bereds envar, oberoende av religion, livsåskådning och vandel tillträde.

Tanken svindlar när jag tänker på att mer än 20 släktled har följt efter varandra och här till sist fått komma till ro. Här vill också jag ligga.

Kyrkogårdens visar numera ett jämställt och demokratiskt samhälle som präglas av den måttfullhet som allvaret kräver. De pedantiska, täta raderna av gravstenar avgränsade med kompakta och vältuktade måbärshäckar, kan te sig enahanda. Det rika flor av olika blommor som pryder visar dock omväxlande mångfald och en god relationen mellan levande och döda.

De låter minnena blomma. Gravstenarna är av ungefär samma storlek, men för att bevara en typisk tidsepok kan avsteg göras. Någon rangordning av platser finns heller inte och när tre av fyra väljer kremering så ryms flera.

I forna tider jordfästes samhällets toppar närmast kyrkan med stora stenar och ståtliga gravmonument. Kyrkoherden, handlarn och distriktslantmätaren kunde ha de största. De med högst rang i jordelivet fick sitt vilorum till och med inne i kyrkan, helst nära altaret. Längst bort på gården placerades fattiga och de med lägst status.

Numera har den obligatoriska begravningsavgiften sett till att skötseln av Guds åker är god och i jämställdhetens anda och enligt fritt val.

Anställda i signalfärgade arbetskläder sköter detta med bravur och brummande maskiner. En gles nyplanterad häck av granar med tillväxtproblem inramar vilorummen runt kyrkan. Björkar står med jämna mellanrum. Gröna granar och vita björkar är bygdens träd, men de fyra träden av paradisäpplen , som leder till kyrkporten, ”dörren – vägen till frälsning”, är ett symboliskt och annorlunda val.

Den lilla näpna planteringen av socknens kulturväxter passar bra i den trädgårdsliknade miljön. En fridfull oas där man kan flanera runt och låta tankarna sväva. Sitta ned på en parkbänk och reflektera över alltings ändlighet och att allt kött är hö. Pyssla om graven och få den i respektabelt skick, såvida inte kyrkogårdsförvaltningen fått uppdraget.

Att minnas, sörja och fälla en tår.

Leif Vestin