Det är anmärkningsvärt att debatten som går så het i frågan om antalet timmar i förskolan kretsar så envist kring om man som förälder har ”behov” av utökad omsorg. Om huruvida man planerat för att skaffa barn och utifall man då inte har det förberett hemma för det. I artiklar här i ÖA uttrycker pappor Under ytan ligger ”föräldraskammandet” och pyr.

Varför tar ingen upp barnets perspektiv?

Förskolan utgör en fantastisk pedagogisk miljö med god omsorg och fin stimulering av barnets utveckling. Detta pratas det mycket om när man ska sätta sitt barn i förskolan. Men så snart ett syskon kommer till världen förväntas man (framförallt modern) regrediera till den inre sfären som hemmet utgör.

Barnet som kommit in i goda rutiner i förskolan rycks nu upp från det, och utöver att hemmamiljön drastiskt förändras när bebisen kommit, så är inte heller förskolans trygga plats densamma längre. Hur ska man se på det? Varför kan inte barnet som trivs i förskolan få chans att bibehålla sin vardag i denna?

Anna