Totte hade äntligen fått sin önskedröm uppfylld. Fastighetsmäklaren lämnade över köpekontraktet undertecknat och klart – sommarparadiset var slutligen i hans ägo. Fastigheten låg enskilt med sjötomt, en rejält tilltagen tomt med fyra byggnader, allt i gott skick. Det enda som bekymrade honom, var tomten, gräs och åter gräs, den liknade mest gammal ängsmark, med buskar och träd i oregelbundna grupper. Han hade lovat lilla gumman, att enbart använda lie och handklippare – bra för hälsan med lite motion – men nu insåg han att det löftet var en smula förhastat.

Första veckorna gick bra, till och med Totte var överraskad, det kom massor med släkt och vänner för att besiktiga nyförvärvet. Alla tyckte att det var jättekul att prova på med lie. De slog hejvilt i båda stenar och träd, ett och annat blad gick av men det var det värt, tyckte Totte, som ”hittat” flera gamla liar ute i förrådet.

Det började kärva till sig när hustrun plötsligt fick för sig att ”anlägga” en trädgård i stället för den i och för sig charmiga naturtomt, som de börjat urskilja. Totte såg timmar av arbete framför sig, ja hela sommaren kommer att gå åt, tänkte han. Därför kom han på en förträfflig idé, presenterade den vid frukostbordet tidigt en morgon. Nu lilla gumman skall vi åka på semester, jag längtar som en galning att få återse Norrland, och att få fiska lite grand, sa han.

Hustrun tittade förvånat upp.

– Fiska, sa du fiska? frågade hon.

Totte visste med sig att det slank ur honom lite väl slarvigt, han hatade allt vad mask hette och fiskrens likaså, så det så!

– Ja, ja slätade han över, längtar till Norrland, gör jag i alla fall, och du också, eller hur?

Han kände till hennes svaghet för de ljusa sommarkvällarna, trots myggen. Beslutet om en semesterresa var taget innan frukosten var överstökad. Totte var nöjd, ingen trädgård den här sommaren, ledigheten var räddad.

Regnigare semester hade de aldrig varit med om. Norrlandsäventyret blev en dyblöt historia, innesittarkvällar och grillos från uteplatser med hällregn över läckande plasttak var det bestående intrycket. Och så myggbetten förstås, fuktig norrlandsluft det är myggväder det.

Hemvändarvädret var inte mycket bättre, den smala grusvägen fram till sommarparadiset piskade upp lervälling mot den gamla Volvon. De fick en smärre chock då de tittade ut över lantidyllen. På åtta dagar hade gräset vuxit upp 20 centimeter, kanske trettio centimeter, på vissa ställen hade regnet slagit ner det till marken. Det kändes befriande att stänga till ytterdörren för att krypa till kojs innan Totte somnade.

Glad som en lärka, stod hustrun och ruskade i honom, uppvaknandet till hennes gnolande och utrop om det underbart vackra vädret fick honom på fötter. Han gick ut på sovrumsbalkongen, solen bländade honom, sommaren är underbar, tänkte han, tills han fick syn på eländet. Det klack till i honom av ilska, förbannade gräs, och bara lie och handklippare. Hustrun uppmuntrade honom; tänk vad hälsosamt, frisk luft, härligt väder och så motion på köpet, och gratis är det alltihop, avslutade hon. Han kände noga efter, fanns det inte en liten stickande känsla i höger axel, kunde det vara farligt månntro. Snabbt konstaterade hustrun; ett rödblossande myggbett, varvid hon hällde på en näve salubrin som lindring.

Nu var goda råd dyra, allt gratis hade hon sagt, ja det lät ju bra, men bara lie och handklippare, det går inte tänkte han när han lite vilsen stod mitt på ”lägdan” förlåt gräsmattan, ja det skulle ju bli en sådan så småningom, trodde han. Eld, njaa det är för riskabelt, han drog några tag med lien. Flämtande gav han upp, hustrun stod uppe på balkongen och höll honom under uppsikt. Han slängde lien i gräset, och gick in i köket och ringde.

Vad skall det här betyda, hustrun kom inrusande genom dörren, Totte, titta där ute, hon höjde rösten i falsett och vevade hotfullt med armarna. Lugn lilla gumman, sa han, kommer du ihåg att jag lovade att inte skaffa motorklippare, det löftet håller jag ser du väl, men jag sa aldrig något om Johanssons får.

Han reste sig och gick ut på trappan, vinkade till Johansson som just levererat några tackor och lamm.

– Tack skall du ha Johansson, hyggligt av dig att låna ut djuren, du får tillbaka dem i höst när vi flyttar in till stan igen, ropade han.

Totte pustade ut, mycket nöjd över att löftet om lie och handklippare tack vare hans snilleblixt fått en suverän lösning.

Kurt-Göran Öberg