Svar till ledare ”Därför är det dags att legalisera surrogat även i Sverige” (ÖA 11/5).

Debatten som borde dödförklaras är åter igen igång –vi tar något extremt ofeministiskt, rent av uråldriga patriarkala fenomen och kallar det för ”begränsning av kvinnor”. Frihet är svaret.

Hermansson väljer att oja sig över att kvinnor, nästan, får bestämma över sin egen kropp i Sverige. Den fulländade delen skulle vara om vi kunde legalisera surrogathandeln. Då har vi nått jämställdhet.

I vanlig ordning, så är den enda möjlighet är att använda en annan kvinnas kropp. Det uråldriga i tesen går självklart tillbaka till att kvinnor och barn är en handelsvara. Det enda som saknades var jämförelsen med spermadonation.

Vad gäller att det finns metoder som säkrar att kvinnor inte hamnar i en postion där det blir människohandel. Detta har testats i andra länder och det kommer alltid tillbaka till samma slutsats, den svarta marknaden ökar i takt med en legalisering. Storbritannien genomförde en sådan undersökning för några år sedan. Det visade sig att att pengar alltid kom under bordet, ibland med krav om vad kvinnan skulle äta, vad hon fick och inte fick göra.

Att skydda kvinnor från att exploateras i människohandel är viktigare än ofrivillig barnlöshet. Det är en hård och bitter sanning, vi kan alla känna för de par som verkligen längtar efter ett barn. Men tyvärr är inte kvinnors kroppar rätt väg dit.

För några år sedan hade Tammuz (svenskt företag inom surrogatmödraskap & äggdonation, reds. amn.) rea på ukrainska kvinnor. Man fick 20 procent rabatt under maj och juni.

Vilken jäkla deal, eller vad säger du Hermansson? Köpa ett barn med 20 procents rea, bättre än så kan det väl omöjligt bli.

En tänkbar lösning är att det saknas tusentals familjehem runt om i Sverige. Hermansson menar att föräldrar till barn som blir till via surrogatmödraskap är bara vill få ge ett barn alla möjligheter. Där ute finns det barn som behöver den kärleken, barn runt om i Sverige som behöver trygga stabila vuxna att luta sig mot när det blåser. Den som verkligen vill göra skillnad för barns liv behöver inte vända sig till den organiserade och, tyvärr i våra grannländer, statliga människohandeln. De kan välja att göra gott och göra rätt för barn som saknar en sådan vuxen.

Många protesterar högt när vi kvinnosakskvinnor använder ordet människohandel. Det smakar illa i munnen, man är inte jättesugen på att se sig själv som människan som köper en annan kvinnas kropp och sedan köper ett barn.

Oavsett om det finns pengar inblandat eller inte, så uppstår skulder. Vad händer när ett barn dör? Vad händer när en kvinna dör? Vad händer när en kvinna får bestående men av en förlossning, vem ska bekosta den? Eller, ett väldigt aktuellt fall. Vad händer när barnet har en funktionsnedsättning som köparna inte ville ha? Vem tar ansvar då, Hermansson?

Du säger att det bästa vore att ge ekonomisk ersättning till kvinnan. Hur mycket är ett människoliv värt, eller rättare sagt. Vad tycker du att en kvinna är värd?

Jennifer Lundquist (S), den förevigt tråkige feministen

Insändarskribenten väljer att felaktigt vinkla mitt resonemang om surrogat till en fråga om vad människors liv är värda. Det är inte vad frågan handlar om. Varje människas liv är förstås ovärderligt. Det som frågan handlar om är inte pengar, utan att kvinnan ska få äga sin kropp. Väljer hon att hjälpa andra att bli föräldrar – så ska hon få göra det. Svårare är det inte.

Backolars Johan Hermansson, vik liberal ledarredaktör