Annons

Annons

Annons

Örnsköldsvik

Läsartext
Chris O’Berg bjöd på en musikalisk resa från Bach till Fröding

Vid lördagsmusiken på Thuleteatern den 5 november inledde Chris O’Berg en musikalisk resa med att berätta om hur Beppe Wolgers i slutet på 60-talet i tv-programmet Godnattstunden låg i en säng full med dockor (Busan, Hungran, Sigrid, Gäspan och Kraman), som han skulle ”natta”. Signaturmelodin var Air av barockens mästare, tonsättaren Johan Sebastian Bach född 1685.

Detta är en läsartext.

Chris O’Berg leker fram de vackraste toner som tänkas kan på sitt piano. Foto: Kjell Larsson

Annons

Därefter kom Chris O’Berg in på Henry Mancini som komponerade mycket filmmusik, som exempelvis Baby Elephant Walk i filmen Hatari och ledmotivet i Rosa Pantern, som vi brukar koppla ihop med Peter Sellers. För att inte tala om den musik, som Chris O’Berg åskådliggjorde genom att musikaliskt leka, att han var James Bond.

Nästa musikaliska nedslag blev Onedinlinjen, där ledmotivet är hämtat från baletten Spartacus. Onedinlinjen var ett mästerverk, som krävde djup koncentration, så då krävdes största möjliga tystnad hemma i TV soffan för den livlige Chris O’Berg. Kort och gott så används klassisk musik ofta som ledmotiv i tv-serier och filmer.

Annons

Annons

1968 kom Mary Hopkins ut med ”Those were the days”. Tro det eller ej, så skrevs musiken av en rysk kompositör långt tidigare, så än en gång är det klassisk musik som vi lyssnar på, utan att vi tänker på det.

Den musikaliska resan gick över till jazz. Först blev det Fats Wallers Ain’t Misbehavin’ och sedan kom en mycket svängig Chatanooga Choo Choo av Glenn Miller. Att Fats Waller och Glenn Miller ligger Chris O’Berg varmt om hjärtat behöver ingen som var på Thuleteatern längre tvivla på.

Charlie Norman och Boogie Woogie har hängt ihop med Chris O’Berg allt sedan han som skolgosse lärde sig spela piano. Chris O’Bergs stora förebild är än idag utan tvekan Charlie Norman. När så Chris O’Berg såg Robert Wells i ett tv-program 1986, skyndade han sig att spela in det på ett VHS band. Sedan gav han sig inte förrän han själv kunde spela ”Rapsody in rock” nästan lika bra som Robert Wells, som kommenterade det hela med ”Det var onödigt bra”.

Gustaf Frödings ”Det var dans borti vägen” fick sätta punkt för den intressanta musikaliska resan på en timme med mycket humor och spex. Av applåderna att döma blev publiken övertygad om att den vackraste musiken härstammar från klassisk musik, som Chris O’Berg lyfter fram på ett charmerande lekfullt sätt. Man brukar kalla det för örongodis.

Kjell Larsson

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan