Annons

Annons

Annons

Västernorrlands län

Läsartext
Kurt-Göran Öberg: Dragkampen går vidare…

Pustar ni ut nu, bäste läsare? Vi har bombarderats med information från morgon till kväll där debatter, utfrågningar och expertutlåtanden vilket fångat bilden av hur och med vem som kan tänkas bilda ett regeringsdugligt alternativt i Sverige. Nu har tombolan snurrat färdigt.

Detta är en läsartext.

Kurt-Göran Öberg.

Annons

Vi väljare har sagt vårt och lagt våra röster på dem som vi förhoppningsvis tror på? Blockens höger/vänster-dragkamp om väljarnas röster skaver i dessa oroliga tider och får eftertankens kranka blekhet att speglas i medborgarnas anleten då räntor, sjukvården, elpriser och krig med mera tar ett kvalfullt strupgrepp på var och en av oss…

Detta kvalfulla som vi kan se framför oss gör att vi årsrika kan blicka tillbaka och minnas hur kriser kommit och gått. Det har funnits stunder då saltströmmingen eviga servering med potatissovel fått hungriga att sukta efter annat. Då kom höstslakten på gårdsgrisen som blev räddningen ur det enahanda till variation som gav folket både styrka och energi för framtiden.

Annons

Ur ren fattigdom för många i början på förra seklet, har samhället successivt utvecklats till ett modernt leverne där praktiskt taget allt blivit möjligt för dem som lyckats skrapa ihop kapital på kistbottnen och överflödet fått flöda fritt. Nu resonerar alla om ett kaos och bävar inför morgondagen. Ge er tid att fortsätta läsa om hur det var i början på 1900-talet, de som var med då har klarat sig bra trots den tidens vedermödor. Det blir en tillbakablick som ger dig som läser om Mats hade det i början på förra seklet. Ta er en funderare kring dagens jämmer och elände – kanske strupgreppet och oron lugnar ner sig en aning innan ni stiger in i den väntande varma morgonduschen?

Annons

Här berättar undertecknad om Mats…

På vedspisen stod järnkitteln som fyllts med snö för att tinas upp till badvatten. Framför spisen stod träbunken som blev mindre och mindre för varje år, tyckte Mats. Nu när han gick i första klass hade benen blivit längre och armarna likaså, men bunken var densamma. Förut gick det nästan att ”simma” men nu fick han knappt plats.

Kallvatten bars in av pappa, som lämnade kvar tydliga spår efter stövlarna på korkmattan när han klampade in med bleckplåtshinken som i vanliga fall satt fast i kättingen på brunnsspelet. Hetvattnet tömdes ner i bunken, och när det var lagom enligt mamma, var det dags för Mats att plumsa i. Och plumsa gjorde han så att det stänkte på Lisa och Lill-Hans där de satt och väntade på sin tur.

Välbehaget blev kortvarigt därför att mamman kom med rotborsten och skrubbade hans finlemmade kropp. Kylan i köket blev påtaglig när han reste sig upp från badvattnet, för att lämna plats för de minsta. De två delade glatt på utrymmet tillsammans med en gul bad anka som guppade i det grumliga såpvattnet.

Annons

När badandet var över, bar pappan ut bunken för att hälla ut vattnet bakom uthuset. Efter en stund kom han inrusande, frustande. Det droppade av hans klädsel. Vid husknuten hade han halkat till och fått det mesta av vattnet över sig. Mamman hastade fram och hjälpte honom av med de blöta kläderna.

Efter en stund småpratade föräldrarna tyst med varandra. Mats hade ofta fått höra att, ”små grytor har också öron”. Och i hans fall var öronen mycket välutvecklade. Han uppfattade tydligt från sängvärmen hur mamman oroande sig över hur de skulle ge igen. ”De små brukar ge igen”, hörde han henne säga. (De små var i folktron vittra, som levde kvar i föräldrarnas generation. Blev vittra som bodde under huset/marken störda av en störtflod badvatten straffar de människorna på sitt sätt). Mats drog täcket över sig och somnade.

Annons

Min teckning får tala för sig själv…

Morgonen därpå vaknade Mats. Han kikade varsamt fram bakom rullgardinen. Vädret var bedrövligt. Det regnade, snön var nästan borta. Mats steg upp till mamman som varit uppe sedan ottan. Han kröp upp i hennes goa famn och frågade: ”Är det sant som du och pappa sa, att det är vi små - Lisa, Lill-Hans och jag bestämmer om vädret”?

”Nej då, sa hon allvarligt men glimten i ögat, det är småfolket ser du, vittra! De är mycket mindre än du min lilla gosse.”

När Mats var klar på utedasset, öppnade han den enkla trädörren. Då upphörde plötsligt regnandet, solen tittade ner på honom i en lucka genom molnen. Han gick fram till platsen där pappan tappat greppet om badbunken, tittade ner och viskade – ”Tack ni små, kan jag få mera sol och lite snö också…”

Kurt-Göran Öberg

Näraskribent

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan