Annons

Annons

Annons

Annons

krönika

Sandra Bygdén Shameh
Jag var ett skitnödigt barn – det ångrar jag i dag

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Annons

Hemkunskapen var verkligen ett ämne som sållade agnarna från vetet. Man behövde nog inte tillbringa särskilt många minuter i min högstadieklass under hemkunskapslektionerna för att förstå vilka elever som var ”klassens ljus”, och inte. Medan halva gänget bedrev ett mindre sjöslag, så var jag och mina gelikar skitnödigheten själv. När vi råkade bränna bullarna, deklarerade vi för läraren att "det är så härligt med en knaprig yta" och när hushållsekonomi stod på schemat, så valde vi självklart hellre att spara än slösa.

Annons

När vi skulle göra veckomatsedel, plitade det mindre skitnödiga gardet i min klass ner "cigg”, ”coca cola” och ”skrovmål”. Själv satt jag och grunnade på frukostar med havregrynsgröt och hur apelsinjuicen skulle hjälpa mig att ta upp järnet i leverpastejen. Sanningen var ju egentligen att jag varje morgon inmundigade en stor mugg O'boy och rostade mackor. Men duktig som jag var, lämnade jag självklart in en nyttigare variant av veckomatsedel.

Annons

Vad onödigt ändå! Visst, man ska vara flitig och ge järnet i skolan och så vidare, men allt gick till överdrift just där på hemkunskapen. Så här i efterhand borde jag dragit ner lite på skitnödigheten, och kanske unnat mig att ta det lugnare. Det blev så tydligt vilken ögontjänare jag var. Jag visste hur jag skulle föra mig och vilka knappar jag skulle trycka på för att verka förståndig – och utnyttjade det. Ofta upplevde jag att det beteendet premierades i skolan också, när lärarna kanske snarare borde ha resonerat med mig om man alltid behöver vara bäst jämt?

Lite apropå detta – jag och mina närmsta vänner pratade för ett tag sen om det här med vara ”lyckad”, främst i arbetslivet. En av mina vänner kände sig snuvad. Hen var bäst i skolan – alltid med högst betyg, alla rätt på proven och omhuldad av lärarna. Men upplever det svårt att i vuxen ålder göra karriär. Plötsligt finns inga prov att vara bäst på – och det är inte alltid den som presterar på topp som får avancera, bli chef eller erbjuds möjligheter. I arbetslivet är det andra parametrar än just det krassa resultatet som vägs in. Du ska kunna samarbeta med andra, ha tajming och visa på resultat när det verkligen gör skillnad, vara villig till förändring – men inte för kritisk, och så vidare.

Det är lurigt det där. Att vara bäst i ett sammanhang, betyder inte att du är lyckosam i andra. Utmaningen i livet ligger i att lära sig att acceptera – och hantera det.

Annons

Annons

Till toppen av sidan