Sverige var i mitten av 1800-talet ett mycket fattigt land och så mycket som en tredjedel av den arbetsföra befolkningen utvandrade och sökte lyckan i framförallt Amerika. Men många stannade kvar och kämpade. En rättvisande bild ges av kvinnorna i den kampen. Däremot spelar nykterhetsrörelsen en mera undanskymd roll i föreställningen, vilket kan diskuteras. Sverige var ett försupet land med laglig hembränning, vilket bidrog till misären fram till dess att nykterhetsrörelsen växte fram. Sedan kom frikyrkorörelsen som gjorde att konventikelplakatet kunde hävas 1858. Det var en förordning som stadgade att endast Svenska statskyrkan var behörig att förkunna det kristna buskapet. Arbetarrörelsen var nummer tre av de stora folkrörelserna på 1800-talet.

Isak Boström, förträffligt spelad av Gunnar Eklund, är en intressant västerbottning i sammhanget. Han hade en stillsam frikyrklig tro men insåg orättvisorna när han arbetade 14 timmar per dag på ett sågverk i Sundsvall för 90 öre. Mot sin vilja blev han framknuffad som talesperson och klarade uppgiften med glans när han mötte landshövdingen.

Josefina Landström, likaledes skickligt spelad av Sonja Lindblom, tillhörde splitvedsstuverskorna 1905. Det var arbete för framförallt unga kvinnor som innan de gifte sig stuvade splitved (kluven ved) på skutorna under ofta bedrövliga förhållanden. Då var arbetsdagen 12 timmar. Hon var en tuff kvinna och använde satir som vapen bland annat för kvinnlig rösträtt.

Isak Boström spelade också rollen som medlem i nykterhetsföreningen Skärgårdblomman kring 1920. Det var där han kom i kontakt med litteraturen och upptäckte en ny värd vid sidan om slitet på sågen.

Mattias Kågström spelar bland annat rollen som landshövding på ett myndigt sätt, men kommer till korta i diskussionen med den motvilliga strejkledaren. Mattias Kågström bidrar också mycket förtjänstfull i de många musikaliska inslagen. Musiken är så viktig i föreställningen att det tidvis liknar en musikal.

Föreställningen avslutas med de tänkvärda frågorna: vad kämpar vi för i dag? och vart är vi på väg?

Tyvärr är föreställningen endast en timme. Det känns tomt när belysningen tonas ned och applåderna kommer. Minst 1,5 timmar, kanske två inklusive paus, hade känts mera naturligt denna kväll på Folkan teater i Örnsköldsvik.

Av: Sven Lindblom