Kunskapen om kulturarbetarna och de Kulturella och kreativa näringar (KKN) är bristande och stödet tragiskt. Sjukvården ställs inför utmaningar med bristande resurser. Genom min profession inom både kultur och sjukvård vill jag bidra till en tanke för utveckling i samverkan.

Det kulturarbetare skapar är en del av varje människas liv varje dag. Visst tar du del av till exempel radio, böcker, tv, musik, film och upplevelser!? Trots detta så känns det som att vårt arbete inte har samma värde som i andra branscher! KKN kompetens tas förgivet och ses som en hobbyverksamhet. Det är en sorg att vår profession inte erkänns, trots att vi faktiskt i större omfattning har en högre utbildningsgrad än personer i övriga näringslivet.

Utmaningen för KKN är de nyttokrav och uppmärksamheten på kultursektorn som påverkar tillväxtdiskursen och samhällets syn på kulturen. I de rapporter som finns presenteras de direkta ekonomiska värdena, men det skapas fler värden än vad vi kan mäta. Politikernas ansvarstagande för kulturpolitiken och samhällets syn på KKN påverkar hela dess arbetsliv. De ekonomiska förutsättningarna kontra positiva effekter är en diskurs som varierar beroende på trender. I dessa tider ställs kulturens vara eller icke vara på sin spets! Kulturen ställs mot exempelvis sjukvård. Måste vi ställa dessa mot varandra, kan vi se hur de samverkar i stället?

När kulturens förutsättningar totalt rasat, såg jag ett behov av personal inom vården. Jag kan stå på en scen framför publik, men vårda dödssjuka patienter är nått annat! Liv och död är en ”skör tråd man inte vill spela på” – den ska bara bestå. Är det i vården kulturen behövs som mest, frågade jag mig själv efter första passet på IVA 2020? Jag står vid ultraljudsskärmen, nära patienten, för att följa läkarens ingrepp. Jag pekar på skärmen och skojar om att jag är en väderpresentatör. Patienten lyser upp när jag frågar om musiksmak? Jag börjar sjunga ”Leende guldbruna ögon” som följs av ”Du är min man”. Regissör som jag är, ropar jag ogenerat ”nu doktorn är det din tur” och vi börjar sjunga duett: ”Du är min man och jag vet du gör så gott du kan”. Kultur förenar människor och inte minst på IVA behöver vi den energi som den kan ge. Jag följer patienten tillbaka till sitt rum och vi sjunger ”En gång jag seglar i hamn… kommer jag hem till dig.” Hen ler med en tår i ögat, tar min hand och viskar ”Tack!”

Jag jobbar fortfarande extra på IVA. I dag går personal inom vården ”på knäna” och resurser dras ner i stället för att växlas upp. Sköterskorna sliter för en liten lön för mödan. Mitt kulturarbete är begränsat. KKN ifrågasätts, har nästintill näringsförbud och utan ett givet ekonomiskt stöd. Detta trots att många förväntar sig få KKN nya skapelser varje dag i ex. streamingtjänster, för allmän beskådan och gärna gratis. Är detta rimligt? Branscher utarmas och vänds mot varandra, när vi egentligen måste samarbeta! Vi måste förenas och alla bör få förutsättningar att lyckas!

Kultur gör livet levande!

Camilla Westman, Kulturarbetare