När man påstår att en konsert befinner sig på högsta nivå, bör man helst ha bra på fötterna. Men saken är att redan från konsertens första ackord, slog det mig att det var något med klangen i det som presenterades som verkade annorlunda än vanligt. Det tog lite tid innan jag fattade varför: akustiken i aulan och scenrummet i Nolaskolan passade musiken och inte minst instrumenten i ensemblen som hand i handske! Programmet bestod i all huvudsak av blåsare och efterklangen i aulan var nästan perfekt. Allt blev tydligt och klart – allt samspel verkade närmast perfekt, all intonation stämde, det samma gällde den instrumentala balansen – endast de två violinerna blev en aning anonyma. Klart är att Nolaskolans aula och blåsinstrument ger en ideell klangbild. Resultatet blev en konsert som på alla sätt blev mycket njutbar.