Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Jonas Bergström

ledare socialdemokratisk

Jonas Bergström
Ju mer C pratar om "den breda mitten" desto smalare blir den

Detta är en opinionstext.Detta är en text från Tidningen Ångermanlands ledarsida grundad på socialdemokratiska värderingar. Den var fram till december 2021 en del av allehanda.se.

Bild: Jonas Ekströmer/TT

Annons

Efter en turbulent sommar och höst är det spännande att se resultatet av SCB:s partisympatiundersökning, den största opinionsundersökning som görs i Sverige.

Den enda statistiskt säkerställda förändringen sen i maj är att C backar 1,1 procentenheter. C har tappat väljare till S, L och till viss del även SD. Detta efter en regeringskris i somras där C övergav sitt förslag om marknadshyror men först efter att V fullföljt sitt hot och fällt regeringen tillsammans M, SD, och KD. Januariavtalet sprack samma dag.

Därefter sa C nej till allt. Nej till Löfven och nej till Kristersson. Under denna tid predikade C om sin "samhällslära" om "den breda mitten" där de tycker att en ny regering bör bildas. En intressant inblick i den alternativa verklighetsuppfattning som råder i C.

Annons

Till sist släppte C fram Löfven efter kompromiss om strandskydd och skogspolitik (punkter som nu riskerar att falla nu eftersom C inte försäkrat sig om att V och MP är med på det).

Annons

En liknande röra har vi sett under de senaste veckorna. C släpper fram Andersson som statsminister för att hålla SD utanför inflytande samtidigt som de släpper fram M, SD och KD:s budget för att hålla V utanför inflytande. En glasklar logik, i alla fall enligt centerpartisterna själva.

Problemet för C är att inte ens deras egna väljare tycks dela deras verklighetsuppfattning. Alla förutom C ser att det finns två alternativ: ett blåbrunt block eller Anderssons S-ledda regering. C måste välja sida.

Att slå knut på sig själva för att hitta en linje som C:s riksdagsgrupp kan enas om men som saknar logik är ingen lösning. Ju mer C pratar om sin "den breda mitten" desto smalare blir den.

L ligger kvar på 2,5 procent. Mindre partier kan få ett lyft närmare val eftersom katastrofsiffrorna ger uppmärksamhet och gör dem till en underdog. Men L har nu befunnit sig i kris i en evighet. De har bytt partiledare och bytt inställning till SD, utan att huvet ens börjar närma sig ytan.

Väljarna uppfattar mest att L bråkar. Sabuni har splittrat sitt parti för att gå med i Kristerssons konservativa block. Samtidigt ställde L sig utanför M, SD och KD:s historiska första gemensamma budget på grund av bensinskatten. På deras kongress tog L ställning i kriminalpolitiska frågor på sätt som i praktiken gör ett regeringssamarbete med M och SD omöjligt (vilket också tycks varit ombudens syfte).

Annons

Annons

I den senaste statsministeromröstningen röstade en av L:s riksdagsledamöter gult till Andersson och om L mot förmodan klara sig kvar i riksdagen kommer ett helt gäng ledamöter vara uttalade SD- och Sabuni-motståndare. Det är lätt att förstå varför väljarna har svårt att lita på L.

Det största problemet är dock att ingen vet vad L vill. De har gått från att vara ett enfrågeparti under Björklund till ett nollfrågeparti under Sabuni. L har svårt att förklara varför de finns, de är närmast osynliga i medierna och Sabuni hör till de allra minst omtyckta partiledarna.

Det kommer bli en jämn valrörelse där MP, L och kanske även KD kommer hänga på spärren. Men i stora drag har det blåbruna blocket försvagats jämfört med valresultatet och när dimman skingras efter regeringskriser och partiledarbyte är det Andersson som står som vinnare.

S gått fram med 0,9 procentenheter sen i maj och Andersson är redan överlägsen i förtroendemätningarna. Kristersson kommer att få det tufft.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy