Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Jonas Bergström

ledare socialdemokratiskInternationella dagen mot mäns våld mot kvinnor

Jonas Bergström
Alla känner en våldtagen kvinna, ingen känner en våldtäktsman

Detta är en opinionstext.Detta är en text från Tidningen Ångermanland som är en del av Allehanda.se och har en ledarsida grundad på socialdemokratiska värderingar.

Annons

För en tid sedan greps en man i min närhet misstänkt för våldtäkt. Mannens föräldrar valde att helhjärtat sluta upp bakom honom.

"Hon kanske bara hittar på?"

"Det var ingen riktig våldtäkt".

"Självklart tror vi på vår son".

Allt kändes som hämtat från TV-serien och boken "Björnstad" eller det verkliga Bjästafallet.

I Bjästa utanför Ö-vik våldtogs en 14-årig flicka av en 15-årig pojke på en skoltoalett. Vuxenvärlden valde att sluta upp bakom pojken, flickan smutskastades. Detta fortsatte även efter att pojken hade erkänt och dömts. Senare dömdes han för en ytterligare våldtäkt på en annan flicka.

Jag trodde att jag tänkt klart kring de här frågorna, men när de kommer nära inpå blir allt mycket svårare.

Annons

När det stod klart för den misstänktas föräldrar att vi inte såg någon anledning att misstro kvinnan uppfattades det som ett stort svek. "Det känns som att ni redan har dömt honom!"

Annons

Efter Metoo har mycket av diskussionen handlat om folkdomstolar i sociala medier och dess brist på rättssäkerhet. Men i de allra flesta fall är det inte kändisar som begår våldtäkter utan helt vanliga män i vår närhet.

Hur ska vi förhålla oss när vi känner den misstänkte? Fortsätta relationen som vanligt i väntan på vad en polisutredning och ett eventuellt åtal kommer att ge? Eller ska vi göra någon slags markering?

Här gäller det att hålla isär vissa saker. Rättsväsendet ansvarar för rättskipningen. Som medmänniskor har vi dock inget ansvar att upprätthålla några relationer tills dess att en dom fallit.

Efter denna händelse har jag också funderat mycket över vad det egentligen är som utgör straffet vid en våldtäkt. Är det en tids fängelsestraff? Eller är det att mannens omgivning tar avstånd?

Tidigare har jag nog haft en övertro till rättsväsendets förmåga att reda ut detta. Men med tanke på hur vanliga sexualbrott är kan vi inte förvänta oss att rättsväsendet, politik eller en politisk debatt ensamt ska lösa alla frågor åt oss.

Till största del är det i mellanmänskliga relationer som detta måste hanteras. Då måste det finnas en möjlighet till förståelse, upprättelse, förlåtelse och försoning även efter att polisutredningar lagts ned och domar har fallit.

I boken "I skuggan av Assange" beskriver min vän Anna Ardin hur hennes liv förändrandes efter en natt med Assange. För att rädda bilden av Assange som Wikileaks hjälte skulle kvinnorna, vars enda brott är att de berättat för polisen vad de varit med om, smutskastas. Ett tag var Ardin tvungen att fly landet.

Annons

Annons

Ardin hade kunnat skriva en bok om vilken fruktansvärd människa Assange är. Hon beskriver övergreppet men också Assanges positiva sidor, hon vägrar acceptera bilden av honom som ett monster.

Våldtäktsmän beskriv ofta som just monster. Det gör det inte enklare för offren. Tvärt om. Det blir svårare för kvinnor att bli trodda så länge de inte blivit utsatta för den "perfekta våldtäkten" av den "perfekta våldtäktsmannen".

När våldtäktsmannen görs till monster blir det också svårare att se att en vän, lagkompis, kollega, släkting eller sig själv ha gått över en kvinnas gränser och utsatt henne för ett övergrepp.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy