Nu har förhandlingarna med regeringen slutförts och vi väntar med spänning på vad Annie Lööf och Centerpartiet åstadkommit i frågan om äganderätten och inflytandet över våra skogar och stränder.

Centerpartiet är som jag ser det, det enda riksdagsparti som värnar äganderätten och omtanken om landsbygden och dess människor. Efter att jag sett SVT:s serie ”Slaget om skogen” upprördes jag som många andra av dom negativa konsekvenser som dessa gigantiska hyggen utgör och som visades upp i programmet. Men vilka som skapat dessa hyggen redovisades inte. Svaret är storskogsbruket. Av den anledningen undrar jag vad SVT hade för avsikt med programmet. Var det möjligen en partsinlaga i diskussionen om äganderätten eller hade man andra försåtliga tankar.

Ser vi på ägarstrukturen i Sverige så äger privata skogsägare 50 procent av all skog, bolag 25 procent, kyrkan och staten 25 procent. Av den anledningen skulle det ha varit på sin plats att privatskogsbruket fått möjlighet att yttra sig i programmet.

Diskussionen om biologisk mångfald är bra och nödvändig men jag undrar om någon i detta program eller i övrigt funderat på vad som skapat den mångfald som alla vill värna. För mig är det självklart att det är engagerade ansvarstagande privata skogsägare genom decennier som skapat denna mångfald. Inga politiker, tjänstemän eller trädkramare har bidragit till detta. Men jag kan än en gång konstatera att svensk media inte på något sätt objektivt redovisat detta. Även om vi fortsättningsvis jobbar med stort engagemang och ansvarstagande har vi väldigt lite eller inget inflytande på vår egen skog.

Jag hoppas att Centerpartiet med sina förhandlingar förbättrat läget för oss enskilda skogsägare. Som det ser ut i dag skall man vara tjänsteman inom Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen, Naturvårdsverket, fågelskådare eller medlem i Naturskyddsföreningen för att ha inflytande över vad som görs och skall göras i våra skogar.

Ett exempel på okunskap bland beslutande tjänstemän på länsstyrelsenivå är när vi får frågan om vi kan skilja på en bäck och ett dike vid en skogsexkursion som jag var inbjuden till. Tjänstemannen i fråga föreslog att vi skulle studera en genuin bäck och vi förflyttade oss en bit bort för att studera denna genuina bäck. Efter en lång och inlevelsefull redogörelse över bottenfaunan och växtligheten i strandkanten avslutade hen med att ställa några frågor. Vi deltagare med lång skoglig erfarenhet kunde konstatera att denna genuina bäck inte var någon bäck utan ett dike som plöjdes vid 1950 talets slut. Tjänstemannen vidhöll sitt påstående om den genuina bäcken även om hen var lite stött i kanten och smått generad.

Detta visar tydligt att en förändring måste ske där erfarenhet värderas högre och att äganderätten och inflytandet över min egen skog och mark förstärks. Annars riskerar vi att en tjänsteman kan göra ett dike till en bäck.

Sven-Olof Jansson, skogsägare, Graninge