Annons

Annons

Annons

Annons

Västernorrlands län

Läsartext
Kurt-Göran Öberg: Tråkigt att mötas av ett stenansikte

Vi har stenansikten dagligen runt omkring oss. I storstädernas vimmel på tåg, i tunnelbanor och bussar kryllar det av stenansikten. Vissa har stängt in sig i sin egen värld inför den kommande arbetsdagen. Andra är oroliga inför besök hos socialsekreteraren eller arbetsförmedlaren. Även i vår stad upptäcker vi allt fler med en min som påminner om en nollställd gråsten i ansiktet.

Detta är en läsartext.

Kurt-Göran Öberg.

Annons

Då kan vi ju fråga oss, hur ser vi själva ut? För egen del är gråsten inte helt fel, skägget har varit grått sedan länge men ögonen iakttar lika piggt och nyfiket som de alltid har gjort. Det är klart att vi färgas av den förstelnade omgivningen. Hur har det blivit så här, vilka förebilder präglar oss? En förklaring ligger obestridligt i den oro som huserar i samhället. Ett hårdkoktare klimat gör oss skraja, vilken ger mindre utrymme för empatin som vi skulle behöva så mycket mera av. Vilka förebilder är föräldrar idag? Vuxna har fullt upp med att klara karriären! I den grymma konkurrensen på arbetsmarknaden blir utrymmet för tight att ägna sig åt familjelivet.

Inom skolan har vuxnas närvaro glesats ut. Lärarlösa lektioner i allt större klasser är riktigt dåliga förutsättningar för studier i lugna klassrum. Det har hävdats att ungdomar identifierar sig med filmens och nätets tuffa hjältar, med sina häftiga stenansikten. Tjejers ideal paraderar i tv:s modeprogram med trådsmala kroppar krönta med stenansikten. I teve och reklam upprepas tuff utstrålning. Är det förbjudet att visa ett leende – i så fall, varför? Säljer inte ett vänligt leende varan minst lika bra som iskalla stenansikten?

Annons

Annons

Regelverket för att skapa ett vänligare och mjukare samhälle skulle kunna ändras med att reklam- och trendsättare borde tillrådas av Socialstyrelsen att införa leenden i sina framtida prognoser och projekt. Nu protesterar nog många mot mitt sätt att blanda in Socialstyrelsen? Men visst, vi har ju benägenheten i det här landet att låta andra sköta saker och ting åt oss. Inte skulle det väl falla oss in att bryta mot mönstret? Huvaligen att göra bort sig – aldrig i livet! Men skälla på myndigheter, det är vi näst intill världsmästare på, i varje fall vid köksborden. Då kan väl det vara skönt att ta till storsläggan mot till exempel Socialstyrelsen?

Vi kommer nog inte ifrån att det beror på oss själva hur vi vill bemötta. Vill vi ha lokaltrafikens stenansikten runt omkring oss, är det okej att krypa in i sin egen bubbla? Skulle det inte vara angenämt att bli bemött med ett vänligt ord och ett leende någon gång? Du väljer själv bäste läsare, se dig i spegeln, jämför din min med ett uttryckslöst stenansikte mot ett litet glatt leende, vilket föredrar du?

Låt mig avsluta detta funderande med ett par händelser apropå ovanstående. Runt Sveriges vackraste kyrka, ringlar det av små gångstigar i Själevad. Här möter jag regelbundet motionärer och flanerare. Ibland dyker det upp ett introvert trist stenansikte gående. Jag frestas till (förlåt), en liten provokation, med ett försiktigt ”Hej!” Reagerar inte hen, ryter jag till, högt och ljudligt återigen ”HEJ!” Stenansiktet tappar hakan- och i nio fall av tio spricker leendet fram och jag får ett vänligt: hej tillbaka! Bingo!

Nu gäller det att göra en omstart, att bli normal igen, vad det nu var, efter nästan 1,5 år i karantän? Kan vi enas om att ge varandra ett leende, det är väl en bra gest för att ”bli normal” igen…

Kurt-Göran Öberg

Näraskribent

Annons

Annons

Till toppen av sidan