Annons

Annons

Annons

Annons

Sofia Mirjamsdotter

ledare liberal

Sofia Mirjamsdotter
Stefan Löfven växte in i rollen som statsminister – jag kommer att sakna honom

Text: 

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Bild: Emma Wallenius, TT, TT

Annons

Trodde inte att jag skulle säga det här, men jag kommer att sakna Stefan Löfven.

Inte så att jag är ledsen att han slutar, det är verkligen hög tid.

Inte heller är jag imponerad av den sakpolitik han drivit.

Mer så att jag hade så låga förväntningar och att han trots allt överträffat dem, med råge, och faktiskt växt in i rollen som statsminister.

Och att jag kommer att sakna honom är för att han så småningom kommit att symbolisera något som kanske inte är vad en statsminister främst bör symbolisera – en fast och trygg men framförallt mänsklig punkt i ett skakigt politiskt landskap. Till det; ganska tråkig. Men hellre lite tråkig och trygg än yvig, spännande och oförutsägbar.

Annons

Detta har märkts inte minst i hans regeringsbildningar som innehållit ytterst få överraskningar och få ommöbleringar – de som gjorts har varit av tvång på grund av omständigheterna.

Annons

Det är i min värld definitionen av en bra chef, men kanske inte av en bra statsminister.

Intrycket är att han varit en utomordentligt bra chef. Omtyckt av sina ministrar. Han har delegerat, låtit dem ta plats och backat dem men hållit sig själv i bakgrunden. Det är i min värld definitionen av en bra chef, men kanske inte av en bra statsminister, inte minst i samband med de kriser hans regering tvingats hantera ända från start.

Han har också varit omtyckt av sina politiska motståndare, det är svårt att få någon att säga något ont om Löfven som person. Och det betyder något. Att vara en bra människa är aldrig en dålig egenskap.

Jag vet inte hur pass nöjd jag skulle ha varit om jag varit socialdemokrat, men eftersom jag inte är det har jag utifrån det parlamentariska läget uppskattat januariavtalet och Löfvens tveklösa ambition att hålla SD utanför makten.

Å andra sidan har han misslyckats med det han som arbetargrabb uppvuxen i Ångermanland borde ha klarat bättre – att behålla de väljare som under hans tid lämnat partiet för att istället ge sina röster åt SD. Om inte Löfven klarade att hålla kvar LO-gubbarna som lämnat för SD, vem ska då göra det?

Jag har uppskattat vad som väl måste vara bevis för hans omtalade förhandlingsförmåga, nämligen att han lyckats hålla ihop en minoritetsregering i sju år. Det har inte varit ultimat på något sätt men det har, som jag ser det, varit det minst dåliga givet mandatfördelningen i riksdagen.

Annons

Annons

Många socialdemokrater torde ändå vara besvikna på utfallet efter åren med Löfven. Förutom de rent krassa valresultaten finns också en efterfrågan på både mer traditionell socialdemokratisk politik och förnyelse av partiet. Om Magdalena Andersson blir personen som lyckas med detta återstår att se, Löfven gjorde det inte. Han blev, möjligen ofrivilligt, en förvaltare snarare än en förnyare.

I debatter blir han lätt otydlig, låter som om han står och mumlar och upprepar sig.

Vanlig kritik som riktats mot Löfven har handlat om att han är en dålig talare, en dålig debattör och att han skulle skämma ut Sverige i internationella sammanhang genom att tala dålig engelska. Det senare stämmer inte. Däremot är han ingen vidare talare. Vid ett par tillfällen, i svår kris, har han lyckats. Men dessa var snarare undantag som bekräftade regeln. I debatter blir han lätt otydlig, låter som om han står och mumlar och upprepar sig. Och sådant spelar roll, inte minst i kampen om väljarna. Där tror jag att Andersson kommer att bli en betydligt vassare motståndare i partiledardebatterna.

Socialdemokratin går in i en ny tid nu. Hur mycket förnyelse den kommer att innehålla är ytterst svårt att sia om. Det finns de i partiet som gärna hade sett en mer oförutsägbar kandidat efterträda Löfven, just för att inte få mer av samma.

Men inte bara S, utan svensk politik som helhet går in i en ny tid. Nu handlar statsministeromröstningarna om Andersson, inte om Löfven. Det är Andersson som ska förhandla och se till att både C och V är nöjda. Och det är Andersson som ska hindra manfallet från partiet. Det är som om vi står på ruta ett igen, efter valet 2018. Det blir nog spännande, och något helt annat än när Löfven stod vid rodret. Åtminstone inledningsvis.

Annons

Annons

Till toppen av sidan