På onsdagen visade SVT:s Uppdrag granskning ett program om Sverigedemokraterna och deras ambition att bli det nya arbetarpartiet. I programmet fick vi träffa flera besvikna socialdemokrater som lämnat partiet till förmån för SD.

Min kollega på den socialdemokratiska ledarsidan har kommenterat programmet. Det är en bra text, han har definitivt flera poänger.

Men. Texten visar med all önskvärd tydlighet på en av de stora skillnaderna mellan honom och hans socialdemokratiska ledarsida och mig och min liberala ledarsida.

Jonas Bergström är socialdemokrat. En lojal socialdemokrat. Jag är inte bunden till eller lojal med något politiskt parti. Vi ser samma teveprogram och tolkar det diametralt olika.

Jag ser ett program som framförallt visar besvikna socialdemokrater. Människor som trott på rörelsen, arbetat för den och litat på att den ska ställa upp när det krisar, men som tvingats inse att socialdemokraterna inte längre är vad de var. I protest, av besvikelse, i vanmakt väljer de istället SD.

Bergström ser ett program som "driver tesen att SD är det nya arbetarpartiet", och rasar mot SVT och frågor de låtit bli att ställa, helt blind för det egna partiets misslyckande när det gäller klassiskt socialdemokratiska frågor som välfärd och trygghet på arbetsmarknaden.

Bergström har absolut rätt i att många frågor som borde ställas till SD aldrig ställs. Han har rätt i att SVT ofta uppvisar flathet mot SD. Men det aktuella programmet handlade inte om att ställa SD mot väggen, utan om att försöka förklara varför så många LO-medlemmar lämnat S till förmån för SD.

Jag har också ifrågasatt varför SD så sällan ställs mot väggen, men kunde inte se det problemet i detta avsnitt av Uppdrag granskning.

Här lät man personer med olika åsikter säga sin mening. Flera personer fick öppet uttrycka att SD är rasister utan att direkt motsägas. Men framförallt: programmet gav en förståelse för varför så många arbetare har övergett arbetarpartiet.

Med det sagt är det förbryllande att dessa före detta socialdemokrater väljer SD istället för S. SD ligger, vilket också sades i programmet, väldigt nära Moderaterna i sin ekonomiska politik.

Den socialdemokrat som varit socialdemokrat på grund av arbetares rättigheter, sjukförsäkring och andra trygghetssystem borde rimligen välja Vänsterpartiet när sossarna sviker, då V idag är ungefär vad S var för trettio år sedan. Att de istället väljer SD för att "röra om" eller "i protest" är mest bara sorgligt. Som en person myntade på twitter för väldigt länge sedan: att rösta SD för att man är besviken på S är ungefär som att äta bajs för att man är besviken på restaurangmaten.

Men det är inte omöjligt att förstå visst politikerförakt och känslan av att det inte spelar så stor roll vad man röstar på i dagens läge. Vad som är svårare att förstå är hur Socialdemokraterna och deras ledarskribenter, så som Jonas Bergström, verkar vara fullständigt blinda för de misstag S har gjort som lett till att så många väljare tappat förtroendet för dem.

Bergström tycker att det är dåligt att SD vill återinföra den bortre paragrafen i sjukförsäkringen, samtidigt som han inte med ett ord nämner att sjukförsäkringen blev om möjligt ännu sämre efter maktskiftet 2014. Att S inte förstått hur detta påverkar väljarna är ofattbart.

Med det sagt: SD har viktigare saker på sin agenda än att höja taket i a-kassan och göra det lättare att få sjukpenning. Detta bör SVT och andra medier självklart granska hårdare än vad som nu görs.