"Jag ville sluta cirkeln". Så svarade Stefan Löfven när Tidningen Ångermanland frågade varför han valde Edsele och Sollefteå som resmål för sin sista resa som partiledare och statsminister.

Vart började det? Och vad har det betytt för Sverige att en arbetargrabb från Undrom varit statsminister i sju år?

Löfven växte upp med fostermamma som arbetade i hemtjänsten och en fosterpappa som var skogs- och fabriksarbetare, själv utbildade han sig till svetsare. Han engagerade sig i facket för att de skulle få stolar och bord att sitta på under fikarasten. Ett engagemang som slutade med att han blev ordförande för IF Metall, partiledare och statsminister.

Löfvens bakgrund har format hans gärning. När Löfven blev partiledare talade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) om att svensk industri var "basically gone".

Löfven började tala om behovet av en nyindustrialisering av Sverige. I högern var det få som fattade vad han menade, istället hånades han länge för att han var svetsare.

Nu pågår den gröna industrirevolution i norra Sverige. Den tog fart på allvar efter att regeringen - tillsammans med de statliga bolagen Vattenfall, LKAB och SSAB - finansierat Hyrbit, en pilotanläggning för tillverkning av fossilfritt stål i Luleå.

När Löfven besökte Norrbotten i förra veckan kom under samma dag besked om inte en utan två nya gröna industrietableringar som ger 500 permanenta jobb vardera.

Från "basically gone" till en grön industrirevolution i norr. Så skulle man kunna sammanfatta åren under Löfven. Förhoppningsvis kröns detta snart med besked om en batterifabrik till Timrå.

"Jag är stolt över att vara norrlänning". Det sa Stefan Löfven när jag fick en längre intervju med honom i juni. Löfven talade då om hur han märkt att han ser saker och ting på ett annat sätt än många andra i politiken.

Fortsatt urbanisering sågs länge som en naturlag, men inte för Löfven. Han trodde tidigt att många skulle längta efter något annat än en havererad bostadsmarknad, långa pendlingsavstånd och evighetslånga bilköer.

Nu ser vi hur trenderna har vänt, folk lämnar Stockholm och landsbygden har blivit hipp igen.

När Löfven valde bort klegget i Almedalen, för att istället resa till orter som sällan uppmärksammas, så var det inte ett PR-trick — det var Löfven.

När statliga myndigheter omlokaliserades - Sollefteå fick delar av Statens servicecenter, Kramfors fick ett statlig servicekontor och Härnösand ett 50-tal statlig jobb — var detta också typiskt Löfven.

Stöd till lantbutiker och mackar, stärkt omfördelning från rika Stockholmskommuner till glesbygdskommuner och mer till välfärden är också typiskt Löfven. Även om jag många gånger kritiserat Löfven för att satsningarna på välfärden och investeringarna i infrastrukturen borde varit större.

Även när det gäller servicen i hela landet återstår mycket att göra, något Löfven själv konstaterade efter att muttrat något om den kassa mobiltäckningen längs väg 331.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad. Under besöket hänger frågan om BB i Sollefteå i luften, trots att den till skillnad från I21 inte är en statlig fråga. På sikt är jag dock övertygad om att fler på hemmaplan kommer se vad Löfven betytt för debatten om norra Sverige och glesbygden.

Löfvens hjärta slår för Ångermanland. Det kan ingen ifrågasätta.