Två timmars partiledardebatt är nästan mer än någon klarar av. De hetsiga replikerna, det andtrutna tempot, kampen om sekunder – och med åtta partiledare som omöjligen hinner fördjupa någon enda ståndpunkt.

Lägg till det den närmaste hundraprocentiga frånvaron av idépolitiska perspektiv och en debatt som aldrig förmår lämna dagspolitiken med en enda meter – då har vi faktiskt ett demokratiskt problem.

Det värsta är att mediekommentatorer ibland tycks mäta kvalitén i debatten med följande måttstock: Ilskna gräl och höga tonlägen.

Av och till under söndagens debatt tänkte jag att den partiledare som skulle våga yttra sig kortfattat, tala långsamt, med lägre tonläge och koncentrera sig på det egna partiets politik, skulle ha rätt mycket att vinna. 

Nåja, jag ska inte klaga så förbannat. Vi har det läge vi har. Jag tar fasta på att det trots allt fanns en tydlig höger-vänsterskala i TV-debatten. Jimmie Åkesson har vid det här laget alltmer smält samman med moderaternas Kristersson – Åkesson kallar honom Ulf i direktsändning numera – och med Kristdemokraterna och Liberalerna.

Den spänning som borde finnas inom det blåbruna blocket mellan just SD och de övriga borgerliga politikerna – kring a-kassan eller pensionerna – syntes det intet av.

I skolfrågan blev det väldigt tydligt att SD går rent hantlangarärende åt skolkoncerner och överbetalda direktörer inom branschen i deras jakt på vinster hämtade från skattebasen.

Åkesson menade att de enda problemen i skolan rör disciplin och flum och hade inget att invända mot att skolkoncernerna suger ut svenska skattebetalare samtidigt som de bidrar till fördjupad segration.

Jag skrev det blåbruna blocket. Miljöpartiets språkrör Per Bolund använde ordet ”blåbrun” när han svepte med handen över den borgerliga oppositionen. Och Åkesson gick i taket och vägrade bli kallad brun.

Det lät på honom som om han suttit och väntat på det där ordet ”blåbrun.” Hans upprördhet föreföll välplanerad.

Mitt intryck av partiledardebatten är att svensk politik nu mer än någonsin gått ner sig i ett tämligen idélöst tillstånd. När klimatfrågor diskuteras hörs icke ett enda systemkritiskt ord kring tillväxt eller konsumism, knappt ens från Miljöpartiet.

När Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna med ena handen säger nej till vinster i välfärden försvarar de med den andra ”valfriheten” som om den vore något heligt, trots att också den speglar skilda maktresurser och klassorättvisor.

Och när borgerligheten diskuterar arbetslöshet sitter den helt fast i ett mycket doktrinärt marknadstänkande där sociala rättigheter och trygghet hela tiden reduceras till en fråga om bidrag.

Tesen på den kanten tycks vara att arbetslösa och fattiga måste få det mycket sämre och otryggare för att de ska vilja arbeta. Medan de välbeställda och höginkomsttagarna helst ska få det bättre och tryggare genom stora skattesänkningar för att vilja arbeta.

Det är absurt.

Jag tror att det politiska Sverige just nu kan vara inne i den sista fasen efter det förra valet. Det vore därför befriande om regeringens budget kunde gå igenom senare i höst och om den nya statsministern Magdalena Andersson kunde tillträda utan alltför mycket krångel.

Till våren skulle vi då ha en situation där linjerna mycket väl kan klarna och inte minst socialdemokratin, fri från Januariavtalet, kan börja tala om vad man vill och inte bara försvara de kompromisser man tvingats till.  

Söndagskvällens partiledardebatt var tröttsam.