Med fiolen i hand går Magdalena Eriksson över sommarängen bakom sitt barndomshem i Gottne. Hon för fiolen till hakan, lyfter stråken och låter den dansa över strängarna. Med ögonen slutna och utan ansträngning spelar hon musik som får kroppen att vilja bryta ut i dans. För en stund är det som att tonerna når ut och smälter in i landskapet.