Replik till "Dags att sluta deportera våra medmänniskor" (Allehanda 12/6).

Som lärare på en folkhögskola har jag dagligen mött många entusiastiska, läshungriga kunskapssugna deltagare med rötter i andra länder och kulturer. Flera gånger har jag med tårar i ögonen sett hur de fått avslag och förnekats att stanna i det här landet.

Detta anstånd som Stefan Löfvén talar om klingar märkligt i mina öron, anstånd. Är det inte de som flyr som behöver anstånd. En trygg plats att slå sig ner på för kunna starta sina liv. I stället får de osäkra korta uppehållstillstånd som ständigt ska förnyas. Deras möjligheter att ta hit anhöriga villkoras mot fast anställning, antal kvadratmeter i bostaden och storlek på månadslön.

Sverige har numera lagt sig på den lägsta nivån för invandring i Europa. Vi är inte längre det där generösa landet, utan vi deltar i en tävlan ”först mot botten vinner”. Danmark får konstiga idéer om att hela asylprocessen ska outsourcas och skötas i Afrika, ivrigt påhejade av brunhögern i Sverige. De vill gärna kopiera och införa liknande förfarande här i Sverige. Jag har sett intelligenta unga människor som studerat och likt tvättsvampar sugit i sig ny kunskap, sett hur de senare, på grund av Migrationsverkets avslag, med sorg i ögonen tagit farväl och lämnat landet. En del har tagit sig över nya gränser, sökt sig till Tyskland eller Frankrike för att på nytt börja om att söka uppehållstillstånd – medan deras liv sätts på paus.

Samtidigt vet vi att landet Sverige med sin uppochnedvända befolkningspyramid formligen skriker efter människor som kan kliva in och arbeta inom vård och omsorg. Många av mina före detta deltagare med utländskt klingande namn hade gärna klivit in och tagit de där jobben i vården, efter avslutad utbildning. Många var så nära, hade studerat så hårt – men till sin besvikelse upptäckte de att landet Sverige ville inte ha dem. Vilket otroligt slöseri med begåvade unga människor vi ägnar oss åt. Ett slöseri med människor som inget hellre ville än att stanna här och bidra till att bygga landet.

Marie Buhr, Folkhögskollärare, Örnsköldsvik