Varje år mördas ungefär femton kvinnor i Sverige, av män som de har eller har haft en nära relation till. Femton kvinnor om året är femton kvinnor för mycket. Femton kvinnor om året vars barn blir moderlösa, barn som i värsta fall har sett sin pappa slå ihjäl mamma.

Dessa mord är toppen på det isberg som vi kan kalla mäns våld mot kvinnor. Morden begås sällan plötsligt, utan varningssignaler. Tvärtom är det vanliga att männen använt våld, fysiskt och psykiskt, mot kvinnorna och ibland även barnen under lång tid.

Ofta har kvinnorna sökt hjälp. Det är sällan som omgivningen varit helt ovetande om våldet. Ändå tillåts det pågå, och den kvinna som uppbådar den styrka som krävs för att lämna relationen lever som allra farligast, eftersom samhället tycks oförmöget att skydda dessa kvinnor och deras barn.

I april mördades tre kvinnor inom loppet av två veckor, och en intensiv debatt uppstod. Den debatt som annars brukar föras pliktskyldigt ett par gånger om året, i samband med internationella kvinnodagen och internationella dagen mot våld mot kvinnor i november, fördes nu mot bakgrund av de aktuella händelserna.

Och äntligen händer det som borde ha gjorts för länge sedan; regeringen presenterade på onsdagen ett 40-punktsprogram för att stoppa våldet mot kvinnor, och barn.

Programmet innehåller både förebyggande åtgärder, direkt stöd till utsatta kvinnor och skärpningar i lagstiftningen.

Bland de bättre förslagen återfinns att det ska bli enklare att utfärda kontaktförbud, och att den som är belagd med kontaktförbud ska kunna förses med fotboja, samt straffskärpning för den som bryter mot kontaktförbud.

Man ska också säkerställa att kvinnojourerna ges bättre långsiktiga förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete. Dock är detta vagt formulerat och liksom flera andra punkter på programmet ska detta "ses över".

När det gäller skydd för barn som utsätts för det trauma som det är att se sin mamma bli misshandlad är skyddet idag mycket svagt. Pappans rätt att ha umgänge med sitt barn tycks väga tyngre än barnets rätt till trygghet. Detta ska utredas. Det är bara att hoppas att denna utredning landar i att barns rätt alltid väger tyngre än föräldrarnas, och att den förälder som slagit, och ibland till och med slagit ihjäl den andre föräldern har förverkat sin rätt att ha vårdnaden om sitt barn.

På det stora hela kan de fyrtio punkterna ses som en bra utgångspunkt för vidare arbete, men det är lite för sent och lite för lite. Framförallt innehåller programmet inga konkreta budgetsatsningar för att förebygga och skydda kvinnorna. Inte minst kommunerna behöver tillföras resurser om de ska kunna leverera de delar i programmet som läggs på dem.

För att få bukt med gängvåldet har det satsats stora pengar, och frågan tas upp nästan dagligen i debatten. Partierna jobbar hårt på att överträffa varandra i satsningarna på detta.

För att stoppa mäns våld mot kvinnor återfinns tyvärr lite för många luddiga formuleringar och vaga åtgärder som kunskapssatsningar som visserligen är viktiga, och tydliggörande av kommuners ansvar för exempelvis att ordna bostäder åt de kvinnor som måste lämna en våldsam relation eller gömma sig, men utan några konkreta förslag för vad detta ska få kosta.

En annan brist är senfärdigheten vad gäller uppföljning av föreslagna åtgärder. Regeringen ska redovisa arbetet för riksdagen vartannat år. Det är för sällan. Motsvarande program skulle inte accepteras om det gällde gängvåld. Jag vill höra lika höga röster kräva mer och fortare även när det kommer till våldet mot kvinnor och barn.