Annons

Annons

Annons

Annons

Örnsköldsvik

Läsartext
Personligt med Gunnar Fredriksson: Ullångerfjället – i sol

Text: 

Detta är en läsartext.

Vi har passerat ”mitt i vintern” och snön har drösat ner i mängder till glädje för vissa men andra till raka motsatsen. Jag hör till motsatsen, lämnar det vita landet för några timmar och ger mig iväg till en solskensdag på fjället.

Det är sommardag med dallrande värme och tanken får gehör för en tur bortom allfarvägen, en tur som mången gjort för att beskriva folk, byar och hur byssborna levde. Mitt syfte är att uppleva naturen, hur bosättningarna från gamla och nyare tid pryder landskapet och måhända finna en gången era. En tur över Ullångerfjället ligger framför.

När jag viker av från stora landsvägen vid Docksta är jag inne i det böljande landskapet där Vibyggeråkyrkan ståtar högt och synligt över bygden och blir inkörsporten till scenerier med byar och gårdar i naturlig omgivning ända fram till Ullånger. Det mäktiga landskapet mynnar i frågan; visst är vägen mödan värd, vilket alla gånger ska bejakas. Med ett lätt tryck på gaspedalen blir kurvor och avsmalnade vägstycken på sina håll en påminnelse om att hålla ögonen på skaft.

Annons

Annons

Bara en handsbredd väg från Docksta syns baksidan av det mäktiga Skuleberget med en blanksjö nedanför som på måfå nerkastad från skyn. Men ack, så är det inte, den är väl placerad allt sedan vatten skylde landskapet och Skuleberget var osynligt. Landhöjningen är störst i landet och skiftar stup i ett från djupa dalar till höga berg, sjöar som inramas av blandskog och på sina håll bildar täta allèer kan upplevas likt en väg genom trollskogen.

Dess like är svårslaget.

Bakom ratten i mycket maklig fart blir jag ibland omkörd av bråttomfolk, herre jessis, tänker jag högt, ta det lugnt och glutta åtminstone ut genom sidofönstret. Men inte alla har tid till en glutt, vi lever ju med i en hemsk uppfinning som kallas stress och då blir grannlåten lidande.

Kulturbygd i sommarsol.

Vägen över fjället kantas av varierande hustyper; gamla och övergivna, nya och förhoppningsfulla, ladugårdar och bodar som tjänat ut som lagringsplatser för olika slag.

För egen del är dessa gamla, vissa övergivna hus en del av resans tjusning,. De äger ålderns patina och berättar i tysthet om den roll de spelat och folket som trampat och plöjt markerna. Man kan ana att detta landskap redan för längesen fått sin bästa möjliga form.

Kameran är flitigt i bruk och får spegla en del av mitt personliga tycke över en gammal färdväg som inte har samma uppgift i nu– som den hade i dåtid.

Annons

Annons

Jag passerar Väst- och Östmarkum, stannar, plåtar av omgivningen och funderar över ändelsen ”markum” och sedan dyker rastplatsen i Risnäs upp. Upptagen förstås av solsugna men i närheten ligger ett lagomställe där termosen och hembakat går bra in i miljön. Tanken kommer; det är nutidsmänniskan som haft tid att ställa iordning platser för rast som fordomsfolket inte hade i tanke annat än för en paus och att vattna hästen. Jag önskar en sån som kunde slå sig ner och berätta hur de järnskodda lastvagnarna tog musten ur hästarna i uppförs- och utförslöp. Hur bonden slängde snusbussen vid vägkanten, tog paus för hästens skull och lät svettremmen i skärmmössan torka litegrann.

Det är våra förfäder, tänker jag moderna människa, som har dem att tacka för kulturen och landskapet bland mycket annat.

Så når jag Ullånger efter några timmar med sin egen historia vars namn sägs härröra från stridskämpen Ull. Orten ger mig påminnelser om när trafiken gick genom byn och trängsel kunde uppstå i det gamla ortnamnet Sundbron som dessutom var centralort för socknarna

Vibyggerå och Nordingrå. Jag orienterar mig tills Mjälloms tunnbrödsbageri dyker upp och ett paket nygräddat väntar på smörkniven.

Annons

På hemfärden väntar rastplatsen intill Vibyggerå kyrka där infarten över fjället började. Den får avsluta denna soliga sommardag och du läsarn; att ha en sån bana nära intill den egna stugknuten är en tillgång när inte alla banor numera bär varken till Rom eller Smygehuk.

(”Mitt i vintern” som ofta används i vardagsprat den här tiden på året, är början på en gammal julpsalm; ”Mitt i vintern var det” 1986 års psalmbok).

Gunnar Fredriksson.

Gunnar Fredriksson

Näraskribent

gunfred1@hotmail.com

Annons

Annons

Till toppen av sidan