Jag var blyg som liten. Trots min introverta natur deltog jag i dramaundervisning under hela uppväxten. För att känna mig bekväm på scenen, för att kunna ta plats och verkligen höras, valde jag alltid en manlig roll.

Först nu har jag börjat reflektera över detta.

 Jag har nämligen fått ett bokpaket med posten, med glänsande omslagspapper och grönglittrande snöre. I paketet ligger det Luleåbaserade konstnärsdrivna Galleri Systers publikation "Jag är din syster".

Jag läser i boken om systerskapet: här ser vi inte varandra som konkurrenter, vi värnar varandra, vi bär varandra. Hur skulle vårt samhälle se ut om det genomsyras av systerskap? Det är så boken börjar och det är nu min resa genom de egna uppväxtåren inleds. 

En klump växer i magen. Plötsligt står jag blottlagd, konfronterar min egen blindhet. Mitt under läsningen av Marianne Söderbergs text ”Äntligen! Igen!” framträder mina egna brister.

Hon skriver om Galleri Systers projekt ”Kvinnlig Kulturbaserad Historieskrivning i Norr”. Det var när bildkonstnären Gittan Jönsson gästade galleriet och visade sin dokumentärfilm Parallella linjer – ett kvinnohistoriskt dokument, som medlemmarna i Galleri Syster plötsligt såg glappet mellan sig själva och sina feministiska föregångare i Norrbotten.

Fanns något feministiskt arv att förvalta och hur såg det i så fall ut?

Ja, hur såg det ut?

Magklumpen visar sig vara insikten om ett eget feministiskt kunskapsglapp och dess konsekvenser. Jag växte upp i Västernorrland och det var först i vuxenlivet jag upptäckte kvinnliga lokala förebilder.

De starka, inspirerande och initiativrika kvinnorna fanns givetvis där, men för en tonåring i Härnösand var de svåra att upptäcka. På den lilla teaterscenen kunde jag stå och gorma i min roll som den hemlöse alkoholisten i Natthärbärget. På den stora scenen kunde jag ogenerad spatsera omkring som skolans manliga studierektor.

Utan självkritik iklädde jag mig manliga attribut, för enbart så vågade jag ta mig ton inför andra. Jag reflekterade aldrig över hur jag manövrerade mig i det sociala utrymmet, såg det aldrig som problematiskt. De självsäkra och bildade männen hade visat mig hur ett rum skulle intas, hur rösten skulle låta för att andra skulle lyssna, hur åhöraren kunde fängslas av en historia bara självförtroendet lyste igenom.

Allt detta flimrar förbi då jag sitter i min fåtölj och läser Marianne Söderbergs text. Jag är helt ställd – jag har formats av ett kunskapsglapp och det kan inte rättas till i efterhand.

Ungdomens förebilder har gjort mig till den jag är.

I det Härnösand där jag växte upp bar högstadieskolorna namn efter inflytelserika män: Frans Michael Franzén och Lars Landgren. Därtill hade Anders Ångström långt tidigare gett namn åt den gymnasieskola som i dag enbart benämns Härnösand gymnasium.

Men sedan dess har tid förflutit. Franzénskolan och Landgrenskolan lades ner och en nämnd beslutade att de nya högstadieskolorna skulle få sina namn efter lokala kvinnliga förgrundsgestalter: Wendela Hellman och Hedda Wising.

Förändringar tas sällan emot utan mothugg och i en insändare beskriver Lennart Bolander (M) hur ”kulturskymningen sänker sig över Härnösands skolor.” Nu skulle Franzén förpassas till glömskans arkiv, skriver han, och istället får skolan sitt namn efter Wendela Hellman, ”vars meriter är att hon var kvinna och bodde på Murberget samt var gift med museets grundare Theodor Hellman.”

Franzén har dock fortfarande sin egen gata, sin sporthall och ett monument av Carl Milles i stadsparken. Lennart Bolander kan känna sig lugn. Franzén undkommer glömskans arkiv. Men vi kan se till så att också kvinnliga förgrundsgestalter som Wendela Hellman och Hedda Wising får bättre fotfäste.

För visst är det lätt att förkasta någon, vars närvaro är närmast obefintlig. Efter att utan resultat letat på nätet, slagit upp i digitala arkiv, varit i kontakt med lärare och Skolförvaltning, var det Riksarkivet som slutligen lyckades leta fram Hedda Wisings levnadsår, dock utan att vara helt säker: “I Sveriges dödsbok 1860-2017 finns uppgifterna, då det troligen är denna person du söker, isåfall var hon född 1823 och död 1902”.

Vi måste alla vara en smula självkritiska – politiker, skolförvaltning, individer – så idag kritiserar jag mitt unga jag. Varför ansträngde jag mig inte lite mer, letade lite ihärdigare? Istället accepterade jag en nedärvd tradition där kvinnor genom arrogans hindrats att ta plats, att ha rätt att yttra sig, att ha idéer.

Lite som Rebecca Solnit beskriver det i "Män förklarar saker för mig", en arrogans ”som stukar unga kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här inte är deras värld. Det lär oss att tvivla på oss själva och att begränsa oss själva, precis lika mycket som det odlar männens självöverskattning.”

Många fler borde ge sig in i diskussioner med män, trots deras tillintetgörande förakt och aggressiva självförtroende och trots att det som erbjuds är en “skrämmande övning i meningslöshet och en inbjudan till fler förolämpningar.”

Historiska glapp får konsekvenser. För mig har de blivit smärtsamt uppenbara – än idag skapar jag mig fiktiva roller (om än inte på teaterscenen) då jag som konstnär tar mig an världen. Även om de personligheter jag ger liv åt alltid är en del av mig själv, har jag ännu aldrig valt att förstå det ogripbara genom en kvinna. Det har aldrig varit ett medvetet val, utan kan beskrivas som ett naturligt utfall.

Det är med sorg jag konstaterar att det enbart är genom manliga skepnader jag vågat ta mig an frågor som skrämt mig.

Nu arbetar jag för att skapa utrymme där fler inkluderas, där fler får tala, blir lyssnade till, blir respekterade och delaktiga. Idag har jag en röst, därmed har jag även en skyldighet gentemot dem som saknar röst.

Systerskap är inte könsbestämt, utan handlar om en grundinställning: här ser vi inte varandra som konkurrenter, vi värnar varandra, vi bär varandra.

Information om nämnda historiska gestalter och deras relation till Härnösand:

Hedda Wising (1823–1902) grundade Härnösands första flickskola 1876. Skolan var till en början inrymd i Dellvikska gården. På hösten 1879 flyttade skolan till egna nyuppförda lokaler på Nybrogatan 18. Från och med läsåret 1931–1932 ombildades läroanstalten från elementarläroverk till kommunal flickskola.

Wendela Hellman (1881–1974) var utbildad lärare, utpräglad sällskaps- och föreningsmänniska och bildade en Fredrika Bremer-krets i Härnösand. Hon var ordförande och drivande kraft i Husmodersföreningen och anordnade basarer och fester vid Murberget, friluftsmuseet i Härnösand. Tillsammans med sin man Theodor Hellman gav hon liv åt alla husen på Murberget.

 Frans Michael Franzén (1772–1847) var en finlandssvensk psalmdiktare och kyrkoman. Hans mest kända psalm är ”Bereden väg för herran”. Från 1834 var han biskop i Härnösand där han genomdrev nybyggnaden av domkyrkan som invigdes 1846. Enligt Riksarkivets hemsida tycks han ha kommit till Västernorrland som en mycket konservativ medelålders biskop med renläriga övertygelser: ”Retligheten och den lätt uppblossande vreden är drag hos den äldre F som ofta nämns i samtidas skildringar.”

Lars Landgren (1810–1888) var en svensk biskop och teologisk författare. Han blev vid 60 års ålder biskop i Härnösands stift. Han beskrivs som en orädd praktiker med tankeskärpa och konsekvens. Bland mycket annat ivrade han för flickskolor och för förbättrade förhållanden för barn utom äktenskapet. På Landgrens initiativ bildades 1880 "Västernorrlands läns museisällskap", som i dag har blivit Västernorrlands museum.

Anders Ångström (1814–1874) var fysiker och astronom. Han var en av grundarna till spektroskopin. Efter skolgång i Härnösand kom han till Uppsala 1833 där han tog en doktorsgrad i fysik 1839.

 Slutnot:

I arbetet med att få fram biografisk information om Hedda Wising och Wendela Hellman stötte jag på stora svårigheter, bara med en sådan sak som att hitta födelsedata. Hade jag arbetat på någon av dessa skolor skulle jag som historie- eller samhällslärare delat ut uppgiften till eleverna att skapa en wikipediasida om dessa förgrundsgestalter. I arbetet med att få fram biografisk information om Anders Ångström hamnade jag bland annat på gymnasiets wikipediasida och, hör och häpna, uppenbarligen har enbart inflytelserika manliga elever gått där. Hade jag arbetat som historie- eller samhällslärare på Härnösands gymnasium, hade jag uppmuntrat elever till att uppdatera denna lista (eller för all del ta bort den) – för nog hade i alla fall DN:s förra kulturpristagare, Sara Parkman, kunnat kvalificera sig!