I början av 1970 fanns i Härnösand en politiskt förankrad idé om Östanbäckens framtid. Centrum behövde fler parkeringsplatser för att tillgodose centrumhandelns behov. Östanbäcken (då tämligen förfallet) sågs av Härnösands politiker som en tänkbar markresurs för att tillgodose handelns behov av p-platser i centrum. Bland annat Domus var pådrivande och köpte upp flera fastigheter nedanför Domkyrkan för ett tänkt gigantiskt parkeringshus.

”Ta en stor jävla caterpillar och raka ner hela skiten i kanalen”, sa en betrodd politiker (sen länge avliden), och lade därvid sin domedagsprofetia över Östanbäcken. Varpå någon annan av centrumparkeringens företrädare tillade: ”Man kan ju göra det fint med lite blommor och blader”.

Men nu blev det inte så. En folkopinion mot rivningar hade fått fotfäste – inte enbart i Härnösand – utan i hela Sverige (Haga i Göteborg är ett annat exempel). Och politikerna lyssnade till folkopinionen och skrinlade planerna på rivning av Östanbäcken och dess ”rakande ner i kanalen”. Istället upprättades en bevarandeplan (1976) för Östanbäcken, ngt som väl ingen idag ser som ett felaktigt beslut.

Men tänk bara om detta gigantiska parkeringshus hade byggts? Tomt och öde, dömt till förfall och erodering skulle det stå där idag, inte ens en ”stor jävla caterpillar” hade kunnat ”raka ner det i kanalen”.

Och 50 år senare är argumenten för hotellbygget vid simhallen desamma. Hotellet behövs för centrumhandeln. Om hotellet byggs, kommer människor att vallfärda till Härnösand för att shoppa. E-handeln till trots, och hela Birsta kommer att gå på knäna.

Men vem tror på det förutom världsfrånvända beslutsfattare i Härnösand? Och tänk istället om dagens beslutsfattare vore lika lyhörda för folkopinionen, som dåtidens var vid början av 1970?

Då skulle den där ”stora jävla caterpillarn” inte behöva träda i tjänst för att ”raka ner skiten i kanalen” – när den väl står där – öde, tom och övergiven.

Svante Blomqvist