Svensk hockey röstade för direkt upp- och nedflyttning mellan de tre högsta divisionerna i det svenska seriesystemet.

Men någon enighet blev det inte. Inte den här gången heller. Meningarna går isär runtom i landet, och kommer säkerligen fortsätta så under de fem år som det här systemet kommer att gälla.

Två chanser, utan garanti, förvandlas nu till en garanterad plats. Det kan man givetvis diskutera fram och tillbaka, vad som är bäst.

Jag och många andra kan bara konstatera att ett förslag om en direktplats upp och ner, samt ytterligare en möjlig chans att avancera i seriesyetemet, aldrig kom upp på bordet.

Det lyckades styrelsen för Svenska ishockeyförbundet och SHL effektivt och smart styra undan.

SIF:s ordförande Anders Larsson sade i sitt välkomstanförande på lördagens förbundsmöte att remissvaren varit övervägande positiva till förslaget om en direktplats upp och ner.

Det han inte nämner, och som vi aldrig kommer få veta, är hur många som föreslagit att mer än en plats ska vara möjlig. Det är svårt att föreställa sig att lagen i hockeyallsvenskan och hockeyettan skulle föredra en plats, i stället för två. De enda som förlorar på två platser, är SHL.

Men det är i pengarna som styr. Och SHL sitter på pengarna.

"Diktatorsliknande" kallade jag det i vår tv-sändning efter förbundsmötet. Och ja, det är faktiskt vad det är om man har en demokratisk process där det till slut bara finns ett alternativ att rösta på.

Anders Larsson gjorde tydligt för alla, att om man röstade emot förslaget, så skulle inga förändringar att ske på minst fem år. Ingen förändring i antal lag upp eller ner, inga nya kvalsystem, inget nytt slutspelsupplägg.

Det var ett ultimatum till svensk hockey som gjorde att man fick igenom förslaget. För man visste att många varit kritiska till det så krångliga slutspelsupplägget i bland annat hockeyallsvenskan.

Men det är inte bara SIF som ska beskyllas för det. Det är SHL som har makten, även över SIF, eftersom det bara är SHL-klubbarnas välvilja som gör att spelarna släpps till Tre Kronors landslagsuttagningar – det som är SIF:s allra största inkomstkälla.

Det är den maktbalansen vi har i svensk hockey.

Men "bönderna", "fotfolket", är också starka. Hockeyallsvenskan och hockeyettan har något mycket viktigt på sin sida - supportrarna.

Utan publik, inga pengar. Därför kommer alltid supportrarna att ha den yttersta makten. Supportrarna har inte varit särskilt väl organiserade tidigare, och har inte lyckats skaffa sig makten att göra sin röst hörd på annat sätt än med banderoller och öppna brev på nätet.

Med en fungerande supporterunion så ser jag det som självklart att även supportrarna skulle vara med på exempelvis förbundsmötet och komma till tals, vara med i diskussionerna bland alla förbundspampar, ja även ha rösträtt i frågorna som trots allt påverkar dem minst lika mycket som spelare, tränare och ledare.

Men för den här gången, får vi acceptera att beslutet är fattat. Och kanske kan man se det positivt, även om man är kritisk till beslutet. Det här är trots allt ett steg framåt, då det garanterar att SHL inte blir den stängda liga många varit oroliga för att den skulle bli.

Förändringen med direkt upp- och nedflyttning är något som varken SIF eller SHL någonsin kommer kunna backa från. Och fortsätter supportrarna, hockeyallsvenskan och hockeyettan att trycka på för en utökning av antalet platser, så kommer det att komma på tal i framtiden.

Nu väntar dessutom ett mycket viktigt arbete med att ta fram nya kvalsystem upp och ner från varje liga. Dessa är nog så viktiga och det har varit hård kritik mot det gamla, krångliga systemet.

Nu får varje liga ta fram sitt eget upplägg och för första gången på länge kan man inte skylla på någon annan om det blir fel.