Inget ont om konserter som är en del av en längre turné, en fördel är då att de på scenen är samspelta och rutinerade. Men det är svårt att slå ”once in a life time”-upplevelsen. Som när man slänger ihop två av Sveriges absolut främsta sångare på en och samma scen med en fullskalig orkester i ryggen. Utöver detta så slänger man även in ett berg som kuliss. Ni hör ju, upplagt för succé.

Helen Sjöholm startade sin artistbana i hemstaden Sundsvall med mindre spelningar bland annat i krogmiljö. Men en av hennes första större spelningar gjorde hon just på Skule Naturscen och Visfestivalen. Att hon nu kommit tillbaka, ganska precis 30 år senare, i sällskap av Nordiska kammarorkestern och Magnus Carlson känns magiskt – säkert för henne – men också för oss i publiken.

En bra bit innan spelningen var större delen av publiken på plats, redo för denna speciella dag. Med en respekt till publiken drog den stora ensemblen igång precis på utsatt tid och snabbt var stämningen i naturrummet god. Till en början väldigt lugnt och mysigt, så där som en riktigt bra söndag kan vara.

De startade med musiken som spelades i Magnus Carlsons pojkrum genom en tolkning av Joy Division. Låten därpå kom från Helens uppväxt – 80-tal och Eurythmics. Utöver sång i toppklass bjuder de två även på sig själva i allra högsta grad. För samtidigt som dagens två huvudpersoner är två av Sveriges största röster så är de båda också ödmjukhetens ansikten. Med strålande humör var de genomgående tydliga med publiken om hur mycket de uppskattade chansen att göra denna spelning.

Efter pausen trappades det upp med lite mer storslagenhet än vad första hälften bjöd på. Två låtar som fastnade extra hos mig var båda från det andra delen av konserten. Magnus gjorde en strålande tolkning av ”Unchained Melody” som han själv beskrev som ”den bästa låten som någonsin skrivits”. Låten finns i flera versioner men är kanske mest känd via The Righteous Brothers och som soundtrack till ”Ghost”. Och jag är nog beredd att hålla med – det kan vara en av de bättre låtar som skrivits genom tiderna. Och denna söndag, med denna man på scenen så kände jag det ännu starkare.

Och i anslutning till den urladdningen så var det dags för nästa – den kanske obligatoriska låten – ”Gabriellas sång”. Som kanske inte helt otippat blev både mitt favoritnummer och resterande publiken – som verkligen svarade med kärlek efter sista Helens sista ton.

Det finns inget ställe på denna jord där en orkester och dessa två röster passar bättre än i den norrländska och ångermanländska skogen. Efter ett fint samspel mellan artister, orkester, dirigent och publik avslutades Skules säsong på finaste möjliga sätt.

Bildextra: