Så var det landsbygdsriksdag i Örnsköldsvik. Själv kommer jag tyvärr inte kunna delta under helgens aktiviteter eftersom jag då är i Köpenhamn och firar min polare P G som fyller 30 (den rosenknoppen!) med ljummen pilsner och smørrebrød. Men jag är ändå helt övertygad om att de närvarande journalisterna kommer att bli mer än nöjda med det stora arrangemanget på Fjällräven center.

Det går nämligen inte att marknadsföra landsbygdspolitik utan att plocka fram de regionala delikatesserna.

I regel brukar det åtminstone finnas en rejäl buffé i samband med presskonferenser på teman som "En landsbygd i Världsklass", Stad och bygd i balans" och "Ett Sverige som håller ihop". Til syvende og sidst handlar landsbygdsfrågor ändå alltid om mat och matproducenter. Men det säger väl egentligen mer om journalistkåren än om någonting annat.

Nu är det i och för sig knappast plockmaten som lockar mediekändisar av typen Po Tidholm och TT:s Owe Nilsson från Stockholm till landsbygdsdagarna i Örnsköldsvik. Men det journalistiska intresset för arrangemanget är helt klart fascinerande. Få andra årsmöten kommer att bevakas med lika stort intresse under valåret.

Säga vad man vill om organisationen Hela Sverige ska leva men de vet verkligen hur de ska göra bra press runt sitt event. Det som i hög grad innebär att ett gäng lobbyister får tillfälle att svansa efter riksdagsmän i jakt på glesbygdsstöd, har de lyckats blåsa upp till en nationell angelägenhet. Den dramatiska metaberättelsen som landsbygdsrörelsen nu säljer är nämligen att vi – även i Sverige – ser en liknande utveckling som i USA, där en urban 'liberal' elit som på något sätt har förlorat kontakten med en hårt arbetande och strävsam landsbygdsbefolkning.

Att de missnöjda väljer Donald Trump och Jimmie Åkesson eftersom de är besvikna på etablissemanget.

Men det är en story som i huvudsak är falsk. Även om kurvorna pekar mot en fortsatt nedgång i många fall så måste de endimensionella bilderna nyanseras och kompletteras. Centerrörelsen tycks exempelvis vara på god väg att förena en marknadsvänlig liberal politik med en modern syn på landbygden.

Ute i provinsen finns det nämligen också gott om entreprenörer, akademiker och bredstjärtad medelklass, ja, personer som har det väldigt bra. Relativt sett kanske de är mindre till antal men desto mer välmående på grund av härliga boendemiljöer och ett starkt civilsamhälle. Alla på landsbygden har det inte skruttigt. Alla lever inte på bidrag.

Enkelt uttryckt så finns det större skillnader inom en stad eller i ett lokalsamhälle än skillnaderna mellan stad och land. Ett litet välfärdsland som Sverige behöver inte oroa sig att glida isär eftersom vi inte är att jämföra med en kontinent med över 300 miljoner invånare då även våra större städer är små byar i internationella jämförelser.

Perspektivet är helt enkelt insulärt. Rädslan för ett slags etablissemang i Stockholm bygger i huvudsak på dåligt självförtroende. Många på landsbygden är ju vinnare och inte förlorare.

Själva ordet "landsbygdsriksdag" är också mycket intressant eftersom det språkligt indikerar att det också borde finnas en "landsbygdsregering".

Men detta självutnämnda parlament saknar en sådan instans som kan verkställa de fattade besluten.

Det kanske är också det huvudsakliga problemet.

Att det bara blir en massa prat.