Svensk skogspolitik är utformad mer för de stora skogsbolagen än den enskilde skogsägaren. Det krävs juridisk kompetens och ekonomiska muskler för att ha förhandlingskraften att diskutera med myndigheter, överklaga beslut och hantera miljöaktivister. Dessutom är landets största skogsägare staten själv, genom Sveaskog med 13 procent av ägandet.

För de 330 000 privata skogsägarna som äger omkring hälften av Sveriges skogar är skogspolitiken idag en prövning. För många är skogen en ekonomisk säkerhet och en viktig delinkomst i kombination med annat, som till exempel en mjölkgård. För en del är skogen också förknippad med äganden i generationer och vad det innebär i en emotionell relation till platsen. "Skogen är mitt liv" är något många skogsägare skriver under på.

Det är här som staten trampar in med en ökande detaljstyrning och byråkrati, samt konfiskation utan ekonomisk ersättning. I Almåsa i Krokom har konflikten varit lång och stundtals hård. Länsstyrelsen ville göra naturreservat över ett större område, i strid med markägarnas önskan, men drog tillbaka planerna efter protester. När sedan sju markägare ville avverka, utanför det ursprungliga reservatsförslaget, blev det nobben på vissa områden. För höga naturvärden och nyckelbiotoper menade Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen beslutade i februari om avverkningsförbud i vissa områden med hot om vite. Som markägarna själva uttrycker det: ”Vi ska alltså få böter om vi tar träd som vi själva äger och som staten inte ersätter.”

Utan ersättning är det svårt att inte likna det hela vid konfiskation. I förra veckan hölls ett större möte, med 40-talet deltagare, för skogsägarna i Almåsa. En av talarna på mötet var ordföranden för LRF Skogsägarna, Sven-Erik Hammar, själv skogsbrukare från Funäsdalen. Han jämförde dagens skogspolitik med den detaljstyrning och klåfingrighet som rådde på 80-talet då äganderätten var under press. Efter ett par bättre årtionden med högre grad av frihet är vi alltså tillbaka på 80-talets nivå. Långa och krångliga processer att skydda skog lamslår ägandet, uteblivna ersättningar som i fallet Almåsa och för fjällnära skogsägare kan bli en tragedi för den enskilda skogsägaren.

Århuskonventionen, som ger möjlighet till miljöorganisationer att överklaga avverkningar, pressar också enskilda skogsägares äganderätt mot resursstarka och högljudda lobbygrupper. Tyvärr är äganderätten är långt ifrån självklar för staten. Under Almedalen 2016 tänkte statlige utredaren och hovrättslagmannen Charlotte Riberdahl högt:

”När man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”

Riberdahl fick lämna utredningen och när ”Rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen” (SOU 2017:81) till sist lämnades över i höstas skedde det utan större debatt. Utredningen skulle bland annat hantera överklagningsrätten för miljöorganisationer. Det är uppenbart att det för regeringen var en högst obekväm fråga ett valår, där frågan slits mellan Miljöpartiets aktivistvänner och en växande socialdemokratisk insikt att landsbygden kan bli ett nyckelområde i valet. Då vill man inte reta 330 000 skogsägare ytterligare.

Betydelsen av mullret från skogen och landsbygden har uppfattats av de flesta partiledare det här valåret. Att Centerpartiet håller på att få allt mer sällskap i landsbygdsdebatten märks också på landsbygdsriksdagen i Örnsköldsvik. Det blir närmast en partiledardebatt då statsminister Stefan Löfven (S), Annie Lööf (C), Ulf Kristersson (M), Gustav Fridolin (MP), Jimmie Åkesson (SD) och Jonas Sjöstedt (V) deltar. Bara liberalerna och kristdemokraterna skickar någon annan än partiledaren.

Räkna med att frågan om äganderätten kommer att tas upp på scenen i Fjällräven Arena på lördag.