Om detta skrev Svenåke Boström, med ett förflutet på Sundsvalls Tidning, en bok som tidningen gav ut 1988 till hundraårsminnet av branden. Han har nu gett ut en starkt omarbetad och utförligare bok om den stora katastrofen. Han har bland annat fördjupat sig i förhörsprotokollen som hade till syfte att utreda orsakerna till branden. Ett stort antal förhör hölls men rätten vågade aldrig peka ut någon skyldig. Det gör däremot Svenåke Boström. Han anser i boken att det står utom allt rimligt tvivel att det var en gnista från ångslupen Selånger som orsakade branden. Dels stämmer tidtabellen när fartyget passerade, dels var det problem med gnistbildning från skorstenarna från den tidens ångbåtar. Gnistgaller fanns men funktionen var osäker. Det gällde i synnerhet när man eldade ångmaskinerna med ved vilket tycks ha varit fallet den aktuella dagen.

Men det var inte bara Sundsvall som brann. I Umeå startade en förödande brand samma dag blott tio minuter efter branden i Sundsvall. I Umeå blev cirka 2 500 av de 3 000 invånarna hemlösa. Förödelsen var fruktansvärd. Ingenting om branden i Umeå finns i den bok som kom ut 1988.

Dessutom brann det denna dag även på Sandö, i Lilla Edet, Sala och Ljusdal med flera platser. Men det var inget åskväder med tändande blixtar som drog fram över landet som det spekulerats om. Tvärtom rådde ett högtryck med en stark och torr värmebölja. Det talades om 32 grader i Sundsvall denna dag.

I Sundsvall spred sig branden mycket snabbt och hettan var enorm. Både kyrkklockan och klockan i stadshustornet klämtade hela tiden och varnade. Människor som försökte rädda kära tillhörigheter fick springa för livet.

Redan klockan 20.00 dagens efter branden kom kung Oscar II med ett specialtåg från Stockholm tillsammans med civilminister Krusenstierna och kabinettskammarherre Printzsköld. En godsvagn som innehåll 100 militärtält fanns i tågsättet. Tält som sattes upp redan samma kväll. Första natten efter branden var det många som sov under bar himmel. Kungatåget fortsatte sedan till Umeå eftersom förödelsen var stor även där.

I boken framkom att hjälpinsatserna var både snabba och mycket omfattande. En mycket snabb och viktig insats gjordes av direktören för spritbolaget i Stockholm, L. O. Smith, som skänkte ett nyinköpt ångkök till Sundsvall. Ett ångkök som blev mycket viktigt för utspisningen av de hemlösa.

I Umeå öppnades stora esplanader som planterades med björkalléer. Umeå blev efter branden björkarnas stad. I Sundsvall togs beslut om att nya byggnader skulle uppföras i sten. Men det var givetvis strid om saken. Författaren Svenåke Boström har läst protokollen och ger en god bild av de överväganden som låg till grund för stenstadens tillkomst.

Av boken framgår att det blev en enorm byggrush direkt efter branden. Först och främst måste baracker, nödbostäder, uppföras.

Boken är rikt illustrerad med bilder från staden före, under och efter den förödande branden. De svartvita bilderna är bearbetade och i många fall i mycket gott skick.

Den tändande gnistan - staden som reste sig ur askan.

Svenåke Boström

Accidenstryckeriet

Sven Lindblom