Basse Wickmans musikaliska karriär inleddes i början på 70-talet. Det var i alla fall då han kom med "Changes" – första skivan – och det var då karriären tog fart i spåren av Jackson Browne, The Byrds, Bob Dylan och dåtidens stora. Och Basse blev snabbt ett aktat namn, inte minst flitigt anlitad med sin Rickenbacker och sin ljuva stämma.

Framtiden bar också med sig en jämn ström av skivor och spelningar, men det var först 1988 som första svenskspråkiga skivan dök upp. Efter det har det blivit musik som bäst kan beskrivas som en lagom mix av pop och visa – med traditionell folkmusik i ryggen. De riktigt stora framgångarna har dock uteblivit, men Basse har hankat sig fram och kanske är det äntligen dags nu för välkände klarinettisten Puttes son.

I alla fall har precis nya skivan tillsammans med Magnus Lindberg släppts med stort skivbolag i ryggen.

– Tanken på den här skivan har funnits länge både hos mig och producenten Kjell Andersson. Bitarna föll på plats då jag gick och lyssnade på Magnus och Kjell var där. Både jag och Magnus har jobbat till och från med Kjell sedan tidigt 70-tal.

– Samarbetet känns naturligt och med Kjell känns vi lite som "de tre musketörerna", säger Basse och skrattar.

Om framtiden och eventuella spelningar, säger han att "vi får se", precis som på frågan om det kommer en skiva till. Så här långt ser det i alla fall bra ut – och inte minst recensenterna har varit nöjda.

– Klart vi vill möta publiken. Dessutom finns material till fler skivor. Magnus och jag bor nära varandra – och att få jobba med Kjell känns både kreativt och unikt.

Och tolvsträngaren har du dammat av?

– Nej min gamla Rickenbacker är borta. Till den här skivan fick jag låna Magnus Tom Petty-modell. Faktum är att jag inte hade rört en tolvsträngare på 23 år innan den här skivan.

Stämmer det att du också har en annan ny skiva inspelad?

– Ja, där finns några sånger jag är riktigt nöjd med. Jag hoppas få ut skivan i en eller annan form.

Till sist: Har du någon egen favorit på den nya skivan med Magnus Lindberg?

– "Jungman Jansson" var en riktig utmaning att göra eftersom den är minst sagt sliten. Sedan var det roligt att få med några av våra egna tonsättningar också. Det kändes väsentligt.

Torbjörn Berlin
torbjorn.berlin@allehanda.se