Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Novell av Siri Wästerlund: "Hell dig julafton"

Annons
Siri Wästerlund.

Hon tyckte sig omvärvd av värme och ljus, men genom allt förnam hon en obeskrivlig smärta. Var hon befann sig visste hon inte. Hon tyckte sig ligga på en strand i en havsvik, nedtryckt i sanden med vågorna sköljande över sig. Stenar och grus följde med vågsvallet, slog mot hennes kropp och vållade smärta som kom och gick likt vågrörelser i rytmiska intervaller. Över henne tyckte hon att det böjde sig vitklädda gestalter.

Hon hörde röster, ibland ljuvt melodiska, ibland hotfullt sorlande. Hon vände sakta huvudet, öppnade ögonen och såg vad hon trodde var en fönsterruta bakom vilken föll stora vita snöflingor. Så med ens upplevde hon att allt blev tyst liksom när dörrar stängs. För en kort minut mindes hon: Hon satt vid sitt skrivbord, skrev brev till "den lilla", hon brukade kalla henne så i sina tankar.

"Kära Du", hade hon skrivit. "Möt mig klockan åtta. Tack för att Du ordnat biljett till julkonserten. Skönt skall det bli att än en gång få höra de gamla kära julsångerna, särskilt Hell dig julafton: Jag sjöng den så ofta som barn och därför är den mig särskilt kär. Det är som du vet, mindes hon att hon fortsatt, en mycket gammal julsång från 1852 och texten har Charlotta Tibell skrivit.

Plötsligt såg hon far. Så hade allt försvunnit i ett mörker, endast ambulansens entoniga sirén hade trängt igenom. Minnesbilden försvann och åter kom röster till henne där hon låg. Hon uppfattade ordslingor som dagrum, andakt, julsånger, sånggrupper. Så fördes hon in i ett hav av toner och för henne oidentifierbara ljud. Stundvis upplevde hon sig själv vara i samtal med någon och hon kämpade för att komma ur det vakuum som hon befann sig i.

Plötsligt såg hon sin far sitta vid sin orgel. Han trampade taktfast på orgelns pedaler, nickade till med huvudet, en signal till henne och hennes syskon att börja sjunga: Hell dig julafton, härliga klara, då tändes ljus uti hjärta och tjäll. Smärtan försvann och med hela sin varelse sjöng hon med i sången. För sin inre syn såg hon sig själv stå bakom sin far vid orgeln. Hon såg att flätorna på hennes barnarygg var sammanbundna med en stor röd rosett och hon tyckte att de dansade i takt med musiken.

Så med ens fick hon en doftförnimmelse, en blandning av kanel, kryddnejlika och enris och då stod det klart för henne att hon flyttats från stranden, att hon kommit hem for att sjunga med i julsången. Doften kom från mors kok- och matbestyr där, men hon skulle ha tålamod för ingen mat serverades förrän julsångerna var sjungna. Så slogs alla dörrar upp tyckte hon. Glädje och ljus strömmade emot henne och toner och kära röster blandades till en symfoni av kärlek. Hell dig julafton.

Åter försvann allt för henne men hon tycktes uppfatta att någon lade en schal om hennes axlar och drog en filt tätare om hennes ben. Hon försökte forma ord och hörde sig själv saga: Tack för att du ordnade med biljetterna. Tack för att du tog med schalen, du visste säkert att det brukar vara svalt i de gamla medeltidskyrkorna. Hon kände hur hon försvann in i ljuset och tonerna hållande den lilla i sin hand, sjungande en sista gång sin barndoms allra käraste julsång:

Hell dig julafton, härliga klara,

Då tändes ljus uti hjärta och tjäll.

Lovsångens toner från änglarnas skara,

Genom århundranden hörd i kväll.

Ära vare Gud i höjden,

Frid på jorden,

Människorna en god vilja.

Ära vare Gud!

Hell dig julafton, härliga klara

Då tändes ljus uti hjärta och tjäll.

Siri Wästerlund

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel
Annons
Annons
Annons