Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Thom är tillbaka på Söders höjder

STOCKHOLM. Efter ett helt liv med fotbollen i centrum slog Thom Åhlund till bromsen hösten 1990.
Han startade ett helt nytt liv, utbildade sig till terapeut inom narkomanvården och öppnade ett behandlingshem.
I dag är han tillbaka i fotbollsocieteten, många erfarenheter rikare.

Han kom till Ö-vik vintern 1987 och drog in som en stormvind i en fotbollsmiljö där bytänkandet var starkt. Han värvades som tränare till Friska Viljor och lämnade två år senare en förening vid namn ÖFF. En klubb som han själv var med och byggde upp.
Det var två tuffa år med otroligt mycket jobb. Jag minns att jag for som en skållad råtta på Rotarymöten för att jaga sponsorer, säger Thom.
Vi träffas över en dubbel espresso eftersom Thom just kommer från en begravning. Tyvärr något som blivit alldeles för vanligt för Åhlund, i det civila terapeut inom narkomanvården. Han har jobbat med missbrukare sedan 1993 och gjorde häromdagen sitt sista arbetspass.
Nu ska Thom tillsammans med Anders Linderoth träna regerande mästarlaget Hammarby IF, klubben i hans hjärta.

GLAD ÖVER UTBILDNING
Det känns bra, men samtidigt är jag glad över att jag tog uppehåll från fotbollen och utbildade mig. 1990 kände jag panik över att jag bara hållit på med fotboll och inte gjort något annat.
Och Thom säger att valet av yrke var något helt självklart för honom. Han är född och uppvuxen i Björkhagen söder om söder och har på nära håll sett alkoholen och narkotikan ta liv.
Fem av mina 19 klasskamrater var döda innan de fyllt 23 år. Människor av samma skrot och korn som jag och vi kom från likadana uppväxtförhållanden.
Själv fick jag aldrig tillfället att börja med droger då jag spelade fotboll mest hela tiden, men visst kan jag ha varit i riskzonen, säger Thom.
Han säger också att åren inom narkomanvården har varit enormt viktiga, att han fått distans till både livet och fotbollen.
Jag har lärt mig att man måste sätta en gräns och alltid ska behandla alla med respekt.
Men det är också så att de som väljer att peta i sig droger har valt det själv. Alla jag känner och har jobbat med har haft ett val, säger Thom.
Åhlund menar också att synen på droger har blivit annorlunda det senaste decenniet.
Förr var det klart klassbetingat, men så är det inte längre. Det absolut värsta är att drogerna går långt ner i åldrarna.

NYTTA AV YRKESVALET
Thom säger att han har enorm nytta av sitt yrkesval som terapeut även inom fotbollen.
Jag har förändrats som tränare tack vare jobbet. Jag har lärt mig att vara tydlig och konsekvent.
Vi lärde känna Thom Åhlund när han kom till Ö-vik 1987 och fick i uppdrag att bilda en ny förening. Skuldtyngda Friska Viljor skulle bli ÖFF, ett folkets lag i Örnsköldsvik.
Första året var helt okej och min huvuduppgift var att skapa en ny förening, vilket gick snabbare än väntat. Men jag tappade lite i tränarrollen och fick i stället ägna tid och kraft åt att jaga sponsorer.
Andra säsongen blev desto tyngre och det är ingen tid som Thom minns med större glädje.
När ÖFF var bildat försökte jag ägna allt tid åt tränarjobbet, men i stället fick jag mest gå runt och vara arg. Det var stiltje i föreningen, alla satt och var nöjda och jag var förbannad på kommunen som jag då tyckte inte gjorde någonting för fotbollen.

HAN MINNS UTBLOTTET
Det gick så långt att Thom kallade fritidskontoret för inkompetenta idioter.
Visst kommer jag ihåg det. Jag kände mig frustrerad över att ingenting hände och det var mycket tjafs internt i klubben också. Alla var som sagt nöjda och jag fick ägna mig åt saker vid sidan av fotbollen som tog en massa tid.
Men det finns också ljusa minnen. Han säger att han är halvstolt över vad han gjorde och han lärde känna en massa härliga människor.

GICK IN I VÄGGEN
Åke Bergling, Thomas Nylander, Mackan Mähler, profiler allihop som jag fortfarande har en del kontakt med.
Efter åren i Ö-vik flyttade Thom till Umeå och jobbade två säsonger med Umeå FC. Men en höstdag 1990 kände han att det var nog.
Jag körde huvudet i väggen och orkade inte mer. Mr UFC, Sune Lindqvist, kom in till mig och sa att jag måste slå till bromsen. Det var ett klokt råd.
Så Thom lämnade fotbollen och Umeå, flyttade till Uppsala och studerade i två år för att därefter flytta norrut igen, till Vindeln.
1993 startade han ett behandlingshem som blev mycket framgångsrikt men 1995 valde han att flytta tillbaka till Stockholm.
Jag hade ett gammalt löfte till min före detta om att flytta till barnen i Stockholm när hon ville flytta vidare. Så jag överlät behandlingshemmet till mina anställda och drog till Stockholm, säger Thom.
Där har han blivit kvar och där återupptog han också kontakten med fotbollen på alvar. Han tränade Syrianska och tog det laget från division III till kval till superettan.
Mission impossible?
Nu är han tillbaka på brottsplatsen, som tränare för Hammarby.
Anders (Linderoth) har huvudansvaret men jag är i hög grad delaktig i ledarjobbet och jag är helt nöjd med arbetsfördelningen.
Men är det inte lite taskig tajming att ta Hammarby nu? Laget som inte kan vinna är nu svenska mästare och kraven är oerhörda.
Det handlar lite om Tage Danielssons monolog om kärnkraften och sannolikheten att det skulle hända en olycka. Sannolikheten att Bajen ska ta guld igen är obefintlig.
Därför tycker jag att vi har ganska sköna förutsättningar. Vi har tränat i ett par veckor och killarna känner definitivt ingen mättnad.
Hammarbyspelarna kan nog i alla fall räkna med konventionell fotbollsträning.
Jag minns att ÖFF-spelarna fick springa med bårar i underbacken i Paradiskullen. Det är nog det galnaste jag någonsin kommit på.

PER HÄGGLUND

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons