Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pajkastning för vuxna människor…

Får jag presentera: Pajkastning för vuxna. Det skrivs anonyma brev, det mailas och telefonen går ganska varm. Många har synpunkter och det är bara att konstatera att ungdomshockey ligger väldigt varmt om många hjärtan.

Annons

Det vittnar inte minst reaktionerna efter onsdagens Idrottsfolkets röst Etik och moral i ungdomshockeyn.
Det råder tuffa tongångar på många håll, vi får anfalls- och försvarstal och den ena vuxna människan efter den andra vill skriva folk på näsan. Nu ska det minsann berättas om hur saker och ting ligger till och vem som bör hängas ut på torget, pryglas för sina tilltag, kort och gott straffas hårt och skoningslöst.
Det är, minst sagt, upprörda känslor. Och min känsla är att den främsta upprördheten sitter hos oss vuxna. Modo borde kunna sköta sånt här bättre, ÖSK-folket bara gapar och skriker, Det är bara resultaten som räknas i Modo, Linjedomaren försökte lugna ner ÖSK:arna i båset.
Med mera, med mera.

En tidning bygger till stora delar på åsikter och jag blir glad då vi får insändare, telefonsamtal, fax och mail läsarreaktioner med ris och ros.
Då lever tidningen.
Personligen är jag därför nöjd och inte speciellt förbannad. Kanske därför att det dröjer minst fem-sex år innan mina egna barn eventuellt är mogna för organiserad ungdomsidrott.
Jag är kanske dåligt insatt just nu. Förmodligen därför att jag inte insett hur engagerad jag kommer att bli och hur Johannas baskettränare måste uppträda vilken balansgång på slak lina han eller hon tvingas ta för att inte göra mig heligt förbannad.
Då, när den tiden är mogen, kanske jag begriper bättre och har större förståelse för upprördheten och alla ilskna tillrop.
Nu blir jag nämligen bara sorgsen över att vi vuxna, över barns huvuden, bråkar med varandra. När vi istället borde hylla alla som vill jobba ideellt, sitta tillsammans och efter bästa förmåga, där vi accepterar våra för- och nackdelar, resonerar och kommer fram till hur idrottsledaren och föräldern, på olika nivåer, bör uppträda.

Modo Hockey berör och får i likhet med oss på sportredaktionen en ständig feedback. Negativ kritik varvad med positiv. Det är bra.
Då lever hockeyklubben.
Vi har en policy, säger någon av alla inblandade. Alla ska få spela lika mycket upp till en viss ålder. När tiden är inne vill föreningen, med elitidrott i verksamheten, ge den enskilde större utrymme och gå ett steg närmare individuell utbildning.
Precis som i skolan.
Där heter kontrollanten Mats Ekholm. Han håller koll på om den svenska skolan följer riktlinjerna i skolplanen. Om hans motsvarighet i Modo Hockey heter Peter Blomqvist, Bengt Hedin, Jim Brithén, Tommy Sedin, Sture Andersson eller Anders Eriksén är för mig lika ointressant som att skolverkets chef heter Mats.
Jag är bara intresserad över att det sker en kontroll.
Sölve Öberg har jag sagt hej till i många ishallar. Lika ofta har han varit där för att varken skälla ut eller hylla domaren. Som utsänd kontrollant har han gjort en bedömning som i sin tur ska ligga till grund för en mer omfattade analys över statusen på distriktets pipblåsare.
Sölve har bara ett syfte: Att medverka så att dåligt, mindre bra och bra kan bli bättre.
Måtte Modo ha en Sölve.

Vid ett föredrag är det pedagogiskt klokt att nämna tre saker och i det här, ytterst intressanta ämnet, är det oundvikligt: Föräldern, läraren, ungdomsledaren. Vi tre tillsammans är så ohyggligt viktiga för visa vägen vidare i livet och ibland inbillar jag mig att barnen inte rangordnar oss.
Om jag studerat teologi hade jag möjligen kallat det för en ny form av tre-enighet.
nnn
Det är hög tid att fråga sig hur vår människokultur egentligen påverkar kvinnor och mäns prestationer. Och vad som kommer att hända i framtiden när tesen om det mentalas betydelse för idrottsresultaten slår igenom fullt ut.
Ändå fångar inte diskussionen pudelns kärna. Mängder av kvinnor löper, slår, kastar redan i dag bättre än mängder av män. Alla män är alltså bevisligen varken större, starkare eller snabbare än kvinnor.
Det fins butchkvinnor med oerhörd muskelmassa och det finns män vars biceps aldrig svullar ut mer än hälsenan på en nötskrika.
Uppdelningen kvinnor-män hindrar individer från att verkligen pröva sig mot den typ av folk de i sportsammanhang kan jämföras med bäst.
Därigenom får vi färre förebilder och i sin tur färre toppidrottskvinnor.
Författaren Lisa Gålmark skriver så i en kolumn i tidningen Metro.
Tåls att tänka på.

ULF EKLUND

Annons
Annons
Annons