Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Ledarens eviga dilemma

+
Läs senare

ÖRNSKÖLDSVIK. Satsa på de bästa eller låta alla spela lika mycket? Ungdomsledarens eviga dilemma har inget givet svar.
Men Thomas Olofsson, tränare för Modo Hockeys P87:or, har sitt klart.
– Mitt mål är att utbilda. Resultatet är inte det viktigaste.


Debatten kring ungdomsidrotten är av hävd livlig. Infallsviklarna och frågorna många. Har det spontana utövandet offrats på organiserandets altare? Vad och hur viktig är rättvisa? Hur tidigt ska utslagningen börja?
I Modo Hockey är den generella policyn att matchresultaten inte prioriteras i pojklagen, det vill säga upp till 15 års ålder.
En bra princip, det måste jag säga, slår P87:tränaren Thomas Olofsson fast.
Bara i nödfall
Olofsson har därför inte ställs inför något vägval, delvis även på grund av truppens litenhet. Då den utgörs av 16 utespelare och två målvakter betyder det att träningsflit innebär matchspel. Möjligheten att använda ett begränsat antal spelare födda 1986 används bara i nödfall.
Ja, om vi har skadeproblem. Jag skulle aldrig ställa över någon av mina killar till förmån för en överårig.
Frågan hur laget ska matchas blir alltså i huvudsak hypotetisk, vilket inte hindrar Thomas Olofsson från att ha en fast ståndpunkt.
Jag vill lära grabbarna så mycket jag bara kan, säger han. Dels vad gäller hockey, men också göra dem till vettiga människor.
Och resultaten i matcherna?
Självklart vill jag vinna. Det vill ju spelarna också. Men inte till vilket pris som helst. Det är lätt att få dem spela sarg ut så fort de är stressade, men hur utvecklande är det? Jag vill lära dem spela roligare och mer kreativt, även om misstag kan leda till baklängesmål och förluster. Det får man ta.
Här ser Thomas Olofsson en förändring hos sig själv. Som tränare för sonens lag i Svedjeholmen var han mer resultatinriktad.
När grabben var med var man mer känslomässigt engagerad. Jag hade nog ganska höga krav.

DUKTIG INTE FULT
Samtidigt påpekar Olofsson att det inte får handla om någon skyddad verkstad. Tävlingsmomentet är en viktig del det är något barn vill ha och måste lära sig och han förespråkar inte millimeterrättvisa.
Icke-toppnings-principen gäller seriespel, medan DM-matcher och Modo-cupen genomförs med bästa laget. Thomas Olofsson vill snarare understryka att alla inte är lika.
Det får inte vara fult att vara duktig. Lika lite som det inte är fult att vara dålig.

BRANDMAN I DET CIVILA
Vid sidan av tränarsysslan i Modo och sitt civila yrke som brandinspektör arbetar Thomas Olofsson dessutom med hockey på distriktsnivå. Som huvudansvarig för Sverige-puckarna årskullen innan TV-pucken ställs han inför en annan uppgift än på klubbnivå.
Ja, där handlar det ju om den första egentliga gallringen. Det kan bli smärtsamma uppvaknanden för många spelare, vilket inte blir lättare av att många tränare och föräldrar tyvärr haussar uttagningen. Men visst: här handlar det mer om resultat. Det finns ingen tid att utbilda.
Lätt att känna sig splittrad?
Visst finns en konflikt. Jag måste hålla isär rollerna, och det händer att jag tänker var är jag nu?.
Sverige-pucken är ett första steg i den process som slutar i skoningslös utslagning och Thomas Olofsson vill absolut inte att denna startar tidigare än i nuläget. Han ställer sig helhjärtat bakom förre elitserie-coachen
Tommy Boustedt numera utvecklingsansvarig på Svenska Ishockeyförbundet och dennes uttalande vi måste skippa taktiken, skita i spelsystemen och låta ungarna leka sig till framgång.
Absolut! Även om jag personligen inte har den erfarenheten har elittänkandet uppenbarligen gått för långt ner i åldrarna. Man har ju hört skräckhistorier från Stockholms-området, främst vad gäller Hammarby.
Olofsson tror att det ångermanländska hockeyklimatet är mänskligare, men beklagar samtidigt att träningsdosen tre ispass och två fys-diton i veckan gjorde att hela sju spelare i den Modo-kull han nyligen tog över slutade inför årets säsong.
Ja, det låter onödigt mycket. Efter att ha pratat med killarna och föräldrarna har jag förstått att huvudskälen var att hockeyn tar för mycket tid.
Fast tydligen har tre av dem börjat om i Svedjeholmen, och det är jätteroligt. Det är trist om kraven får någon att sluta med hockey i 14-årsåldern.

GUSTAF HÖÖK

Annons
Annons
Annons