Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommentar: En lek på marginalen

Annons
Kommentar: En lek på marginalen

Lite hysteriskt är det nog.

Men festligt.

Och farligt.

Underhållningsvärdet är det heller inget fel på.



Racing med motorcyklar är oftast en "lek" på marginalen. I helgen kördes den sista deltävlingen i SM på Midlanda Motorpark. Det är en fascinerande sport att titta på, men hur vågar de?!

Motorsport har intresserat mig mer och mer de senaste åren. Även när det gäller motor finns det folk som ifrågasätter.

Vaddå idrott?

Det är ju bilarna eller motorcyklarna som gör jobbet, det är ju den som har bäst material som vinner...Det har jag hört någon gång.

Det ligger förstås en viss sanning i det. Pengar styr mycket för motorfolk som idrotten i övrigt. Ändå vill jag påstå att få klarar att skaffa sig det bästa materialet och de bästa sponsorerna utan talang, utan att ha det där lilla extra.

Precis som de bästa hockey- och fotbollsspelarna blir proffs.

Att det är bilen eller motorcykeln som gör jobbet säger bara den som inte suttit på en motorcykel eller jagat fram i en bil precis på gränsen till det möjliga.

Det fordrar en järnfysik och en psykisk kontroll som inte lämnar utrymme för något litet misstag.

Jag var på Midlanda Motorpark i lördags och tittade på den sista deltävlingen i roadracing-SM. En fascinerande motorsport som jag dock aldrig skulle rekommendera mina barn att utöva.

Att fara fram på en asfaltslinga i 250-300 km/tim med knäet någon millimeter över den svarta ytan i kurvorna, med konkurrenter slickande några decimeter runt om kring, är kanske att utmana ödet lite väl hårt. Men skickliga är de, förarna: vilken precision, vilken balans och vilket mod.

Stora idrottsmän är de sannerligen.

Bara 500-600 kom för att se roadracingen (söndagens regnväder skrämde säkert bort en hel del åskådare) men samtidigt kan man förstå det svala intresset när förare som var stora på 1980-talet fortfarande tillåts vinna.

Tyvärr saknar sporten affischnamn och jag förstår att rekryteringen är svår när jag får höra vad som hänt med Karlskogaföraren Fredrik Watz.

En krasch på motorcykel i 250 km/tim är inte direkt hälsosamt.

I lite större sammanhang gläds vid förstås åt värmlänningen Kenny Bräcks framfart. Sex av de 21 Cart-loppen återstår och det är mycket jämnt i toppen. Bräck delar f n andraplatsen fem poäng efter ledaren brasilianaren Gil de Ferran.

Närmast väntar två lopp på ovalbanor i Europa. Den 15 september i Tyskland och den 22 i England. Svensk TV sänder båda direkt och det tackar förstås motorfolket för.

I dag är Kenny en av världens mest ansedda racerförare, dock ej riktigt i klass med Michael Schumacher. Det känns på något sätt rätt att Kenny lyckats. Han har verkligen jobbat hårt för sin position som racerförare.

Lika rätt känns det att svensk racing efter många år kommit upp ur källaren. STCC är en succé och har varit det i några år nu.

Även om det döljer sig riktiga racerkrutpaket under skalen, som förutom utseendet knappt rymmer några standardprylar alls, kan folk identifiera sina egna Volvo, Nissan, Audi, Ford, Chrysler och Vauxhall med bilarna på banan.

"Min bil är bättre än din" är ett bra försäljningsargument för STCC-serien.

Och om ett par år kan vi, som Tidningen avslöjade i förra veckan, få se hela härligheten på Midlanda Motorpark.

Till sist: Jo, jo klart Letterman vill ha ett nytt besök av Kenny Bräck - men som gitarrist i husbandet? Fast lirar Bräck som han kör Cart-racer så får Yngwie Malmsteen se upp.

Olle Larsson

olle.larsson@tidningen.to
Annons
Annons
Annons