Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

The Maulers rädsla: "Jag vill inte vara en journeyman"

+
Läs senare

Han förlorade en titelmatch för andra gången i karriären.
Nu talar Alexander "The Mauler" Gustafsson, 28, ut om den bittra förlusten, rekordavstängningen, och rädslan att tvingas lägga av som en förlorare.
– Jag vill inte vara en fighter där folk ser mig som ett hinder på vägen, jag vill vara den man utmanar, säger han.

Ett försiktigt sorl sveper in längs bänkraderna.

Respektfullt och dämpat – som om besökarna väntade på en gudstjänst.

En ung kvinna rör sig sakta fram genom rummet.

Lite varsamt.

Den vita slöjan smiter tight runt huvudet.

Det är svårt att inte lägga märke till henne.

När hon passerar boxningsringen stannar hon upp för en kort sekund, som om hon samlar kraft.

Till slut tar hon mod till sig.

Orden kommer direkt från hjärtat:

– Alltså, jag brukar inte bli starstrucked, men när jag ser dig ... Alexander, får jag ta en bild?"

Den 195 centimeter långa överkroppen snurrar runt.

Den väldiga fighterns ansikte vänds ner mot flickan som kan vara i 20-årsåldern.

Ett kort ärr över näsroten är det enda som vittnar om den där holmgången i Houston, Texas, för exakt två veckor sedan.

Fumligt ställer Alexander The Mauler Gustafsson ner kaffekoppen på en stolsdyna.

Svaret på frågan är kort och koncist, men med värme.

– Ja, men självklart.

Alla kommer med samma fråga, han tar sig tiden med alla.

Det är bara minuter kvar innan The Mauler själv ska stå där uppe i ringen på hotell Galaxen i Borlänge.

Den här gången ska han inte arbeta utan prata om sitt liv.

Ett liv som till stor del handlat om våld i olika former:

Tonårens misshandelsdomar som slutade med fängelse, för att sedan övergå i att slåss i en bur och ha det som yrke.

– Normalt sett hatar jag stora scener och har lite scenskräck. Men, så fort jag kliver in i den där buren då är det bara det som gäller. Jag har hör knappt publiken. Jag hör mina tränare. Det är som om jag lämnar Alex utanför buren. Jag kliver in i min yrkesroll och går in och kör, säger han.

Åskådarna den här lördagseftermiddagen är ganska mycket ett tvärsnitt av befolkningen i det här landet.

För ett oinsatt, och kanske lite fördomsfullt, öga kan hela anrättningen framstå som lite motsägelsefull: Att en så våldsam sport lockar en så blandad publik.

– Jag tycker inte det är konstigt. Jag brukar säga, kom ner och se en gala. Det är kärleksfullt. Jag har en enorm respekt för min motståndare.

The Mauler tar slipat emot de kritiska frågorna, de om hur blodigt och farlig hans sport ser ut.

Han har tvingats försvara MMA (Mixed Martial Arts) i många år nu – men de sista åren har något hänt.

Förutom folkets och Zlatan Ibrahimovic support har även tunga makthavare bytt sida.

De sista åren har Mona Sahlin följt Alexander The Mauler Gustafsson på galorna runt om i världen.

– Hon är bara ett fan. Hon dök upp på de här tillställningarna. Hon är ett fan av mitt arbete. Det är ett bra stöd att ha, säger The Mauler och ler.

Sahlin är nationell samordnare mot extremistiskt våld.

Med tanke på den diskussion vi haft kring din sport, blev du förvånad att en sån person börjar hänga med dig?

– Inte direkt. Jag har alltid sagt det till personer som har tveksamheter till sporten och kritiserat: Kom till ett UFC-event eller kolla på den. Jag lovar att du lämnar den som ett fan.

Han är ett av Sveriges största idrottsmän där allt exploderat under de tre senaste åren.

Hur känns det att vara Sveriges kanske största idrottsprofil efter Zlatan?

– Det är stort. Det är en stor ära att bli jämförd med honom. Att man blir nämnd i samma grej. Zlatan är en stor profil i Sverige och att jag har hans stöd känns stort. Men, jag är en sån där person som aldrig reflekterar över hur stor jag är eller hur långt jag kommit. Jag tänker inte bakåt i tiden.

Men livet som kämpe i oktogonen har gått upp och ner och turerna är inte alltid helt logiska.

Trots att det blev förlust i titelmatchen mot Jon Jones 2013, en av sportens stora giganter, växte varumärket The Mauler efter att han stått upp oväntat bra över fem ronder.

Organisationen UFC, och presidenten Dana White, bestämmer mycket vem, var, när var och hur de aktiva får chansen att slåss om ett mästerbälte.

Inför The Maulers haussade möte med Anthony "Ruble" Johnson i Tele 2 Arena i Stockholm i januari var fokuset enormt – men slutade med ett antiklimax.

Trots förlusten: för två veckor sedan fick han ändå en ny chans på titeln, i Houston, Texas,

På andra sidan stod mästaren Daniel Cormier.

Efter en ny stenhård fight över fem ronder blev en ny förlust efter domarbedömning.

– Det var jobbigt att förlora. Jag hatar att förlora, säger Gustafsson och fortsätter:

– Jag fick sy 40 stygn. Det var ögonbryn, näsan, och inne i munnen. Jag minns att jag hade stängd mun, men hade fullt med blod. Fan, det stämmer inte, tänkte jag. Jag andades ut och då forsade det. Jag fattade inte. Vad har han träffat mig med? Men, jag fick se sedan var det var.

På grund av skadorna lyder han just nu under en sex månader lång avstängning och får inte tävla.

– Det är den längsta avstängningen jag fått. Jag vet faktiskt inte så mycket om det där om jag ska vara ärlig.

Han har inte varit jättevan att förlora, därför är de senaste årens bakslag jobbiga att hantera.

Han var obesegrad fram till mötet med Phil Davis 2010, och det fick honom att tänka till.

– Jag var inte beredd på hans brottning och hans styrka. Men, det var mycket upp och ner inför den där matchen.

Men viljan att vinna och utvecklas fick The Mauler att svälja stoltheten.

– Jag hade två alternativ. Jag hade kunnat lägga ner, eller fortsätta. Det tog mig ganska kort tid att inse att jag inte kan något annat. Jag kan slåss, jag är den här typen av människa jag är. Det är det här jag kan göra för att försörja min familj.

Trots att Gustafsson och Davis försökt slå ut varandra, direkt efter matchen förenades duon och det slutade med att Gustafsson åkte till USA för att träna brottning med sin överman.

– Det är väl lite det här som är det vackra i kamsport. Det finns en annan typ av respekt som inte finns i så många andra sporter. Det beror kanske på att man kliver upp mot varandra och mäter kraft mot kraft. Det är ingen klubba eller boll, det är ett tandskydd och sedan vevar man tills någon vunnit. Det är en annan typ av respekt.

Beslutet gav effekt och Gustafsson nådde dit han är i dag, men det saknas fortfarande något för att ta det sista steget.

När han står där på Galaxen i Borlänge vet han inte mycket om framtiden.

– Vi får se hur framtiden ser ut nu. Jag pratade med Dana (White) och Lorenzo (Fertitta, ägare till UFC) i går (fredags): "Big plans", är allt de säger. Vi får se vad de har att erbjuda. Jag är 28 bast och jag ser mig själv hålla på med det här några år tid. Jag vill driva något år till.

Är det pressande att du blev avstängd så lång tid efter senaste fighten?

– Ja, det är det. Men kolla på mig nu, jag fick några cutts. Jag tycker det var lite överdrivet att jag fick så lång avstängning. Men, det är som det är nu.

Hur många förluster kan du ta?

– Jag vet inte. Jag kommer att hålla på så länge jag vet att jag har potential att bli bäst. Om det kommer att komma en dag när jag känner att jag inte kan komma längre än så här, den dagen slutar jag. Då lägger jag handskarna på hyllan. Men jag känner att det finns mer att hämta. Jag vet att jag kan bli bättre. Jag vet att jag har potential att slå "DC". Jag vet att jag kan slå Jon Jones. Det handlar bara om att klura ut det här sista.

UFC vill se vinnare och är inte särskilt förlåtande, hur skadat är ditt varumärke i den här cirkusen?

– Jag skulle inte säga att det är så jätteskadat. Det är klart, hade jag vunnit hade jag varit i en helt annan sits. Men, jag tror inte att det är så skadat efter senaste prestationen. Jag får bara se framåt.

2010 tog han i hand med sin överman, men har ingen plan att sluta fred med Jon Jones eller Daniel Cormier.

– Nej. Det är det inte.

Varför?

– De har det jag vill ha. Phil Davis har inte det jag vill ha. DC har det och Jon Jones hade det. Jag vill ha guldet.

Hur når du dit?

– Det är den där sista ronden. Jag måste lura ut den. Jag tränar för en femrondare. Jag har sparrat mot de bästa i världen. Jag har drivet. Jag har allting. Jag vet bara inte varför jag inte hamnat där.

Är du rädd att du ska hamna i ett förlorarfack?

– Ja, det är jag. Jag vill inte vara en journeyman. Jag vill inte vara en fighter som folk ska slå för att få en titelfajt. Jag vill inte vara en fajter där folk ser mig som ett hinder på vägen. Jag vill vara den man utmanar. Jag nöjer mig inte med att vara rankad tvåa och trea.

Alexander Gustafsson kommer in på att han förlorat två titelmatcher och har tre förluster på de fem senaste matcherna.

– Jag är sån självkritiker att jag har svårt att ge mig själv cred för något. Visst, det var en bra match mot DC. Det var en bra match mot Jones, men jag vann inte. Det räcker inte med en bra match. Det räcker inte att ha satt Sverige på kartan.

Drömmen om det där bältet driver honom.

– Jag har hört det hundra gånger, men hur bra det än är ... Jag uppskattar det folk säger till mig och ger mig. All cred. Men, för mig personligen, det räcker inte. Jag vill nå ända fram.

Alexander Gustafsson kliver ner från scenen och tar emot folkets kärlek genom att de vill fotas tillsammans med honom.

Den slingriga vägen, till viss del fylld av motsägelser, fortsätter.

Allt i jakten på det där bältet.

Annons
Annons