Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag är inte den förste som drabbats av Boork”

JÖNKÖPING. Fredrik Andersson hade avslutat säsongen 93/94 med ett gudomligt målvaktsspel och ett SM-silver.
Då kom tränaren Leif Boork till Modo Hockey.
Eller i Anderssons tankar, bromsklossen Leif Boork.
– Ja, det kan man helt klart säga. Jag blev placerad i ett fack och skulle inte spela. Det såg han till.

Annons

Från att ha haft ett maxat självförtroende tappade han den riktiga toppkänslan i sitt målvaktsspel. Efterdyningarna ligger kvar än i dag.
Hade Kent (Forsberg) varit kvar hade jag fått mer förtroende och hade kunnat utveckla min karriär åt ett annat håll. I stället för uppåt gick det rakt neråt och jag är lite bitter över att jag inte fått chansen. Jag är inte den förste som drabbats av Boork.
Andersson och Boork var inte bästa vänner.
Vi kom inte alls överens, det är ingen hemlighet. Ingenting fungerade, det är så ibland med personkemin.
Det är lördag eftermiddag, i övergången mot kväll. Timrå har just förlorat en i raden av måstematcher, mot HV 71 i omgång 40.
I mål för Timrå från start stod finske Kimmo Kapanen för tionde matchen i rad. Som båsöppnare stod Fredrik Andersson.
Han fick bevittna att Kapanen inte hade någon större dag.
ÖA-sporten tog sig in i Timrås omklädningsrum efter matchen för att låta Bjästasonen och den före detta Modo-stjärnan berätta hockeyminnen och om livet efter Modo.
Begåvade Modofans kommer säkert ihåg hur det var då 17-årige målvaktslöftet Fredrik Andersson gjorde elitseriedebut 1986 borta mot AIK. Hur debuten i andra perioden utvecklades till rena mardrömmen med sex insläppta mål.
Det var inte roligt. Man grämde sig rätt mycket när man var så ung.
Sen den olyckliga dagen har Fredrik Andersson bjudit på många lyckliga stunder i Modo-tröjan.
Och vem minns inte hans otvivelaktigt formidabla målvaktsspel under SM-slutspelet 1994.
Under dessa matcher var jag otroligt taggad och det var det bästa spel jag någonsin presterat. Jag fick mycket uppmärksamhet och det var den bästa tiden i mitt liv.
Så långt ändå allt väl. Det är egentligen nu problemen börjar för frispråkige Fredrik Andersson. Det är nu karriären hädanefter mest kan liknas vid en berg- och dalbana där bergen motsvarar tider som förstemålvakt och dalarna tider som bänknötare.
Kent Forsberg och Anders Melinder ersattes av Leif Boork och det gick som det gick. Därefter kom Per Bäckman som inte heller var Anderssons favorit och det slutade med att klubben våren 1997 gjorde sig av med sin trogne målvakt.
KALLADES HEM
Ett halvår och en usel säsongsupptakt senare fick Modo att kalla hem Andersson som hittat formen i österrikiska ligan. En halv säsong till och Modo förklarade Andersson än en gång icke duglig och han hamnade i Wien för att sen via tyska Braunlage dimpa ner i Timrå lagom till superallsvenskan 2000.
Således var han med om att ta upp Timrå till elitserien och i fjol började han som andremålvakt bakom Boo Ahl. Under säsongen erövrade han förstespaden och bidrog klart till att Timrå lyckades med bedriften att hålla sig kvar.
Frid och fröjd? Icke.
I januari kallade Timrå in Kevin Hodson, ett tecken på att man inte var nöjd med förstemålvakten Andersson (Ahl var skadad), som försvann lika snabbt som han kom.

DÅ DÖG HAN
När Hodson åkte trodde man att dom skulle skaffa en annan målvakt eftersom dom sagt att vi inte var tillräckligt bra. Sen när vi spelade gick det bra och då dög vi plötsligt. Det hade varit bättre att ge oss förtroende.
Innevarande säsong började, på sedvanligt manér, på bänken. Timrå hade värvat Philippe de Rouville, men Rouville visade sig inte hålla måttet och fick packa resväskorna.
In med Andersson. Tills Kapanen värvades.
Det känns oerhört jobbigt att inte ha förtroende från styrelsen och ledare runt omkring, säger Fredrik.
Kapanens missflyt i lördags öppnar dock troligtvis dörren för Fredrik hemma mot Modo i morgon. Tiden på bänken är över, åtminstone tillfälligt.
Det är klart att jag är spelsugen och det ska bli kul att spela mot Modo. Jag vill visa att jag kan.
Förhållandet Fredrik Andersson och Modo och Kempehallen är väldigt speciellt.
Jag känner Kempehallen som min hemmaarena och känner dom flesta runt klubben.
I dagens Modo har han mest kontakt med Magnus Wernblom och Lars Jansson. Kontraktet med Timrå går ut i vår och han kan tänka sig en fortsättning, om Timrå håller sig kvar i elitserien vill säga.
Jag är fortfarande sugen på att spela elithockey. Jag har varit fräsch i kroppen och så länge jag känner att jag kan träna hårt kör jag.
Tror du att du för alltid spelat din sista match i Modo?
Det vet jag inte. Skulle Modo höra av sig vore det en optimal lösning för mig. Men dom har två bra målvakter.
Hockeykarriären tar en dag slut. Tankar finns på att fortsätta som målvaktstränare eller huvudtränare.
Jag har tillbringat mycket tid i hockeyn och det är där jag har mina största kunskaper.
Tränare i KB 65 kanske?
Min storebror är ordförande där så jag har kanske stora chanser. Skämt åsido, på nåt sätt ska jag försöka hjälpa till. Mattias Hjälm

SPORTEN

Annons
Annons
Annons