Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett litet helvete

SUNDSVALL. Han lider av ett nytt diskbråck och har inte spelat en match sedan 20 september. Ex-Modoiten Marcus Karlssons ishockeykarriär är ett litet helvete.
Men han vägrar ge upp.

Annons

Vi stämmer träff med Marcus på ett fik i centrala Sundsvall. En kväll då lagkamraterna i Timrå befinner sig i Skåne för mötet med Bäckmans Redhawks.
Karlsson lever nära ishockeyn och klubben men är i samma veva mil från elitseriespel. Ryggbesvären har på nytt förstört en säsong för honom. Ännu ett diskbråck har drabbat en redan sargad kropp och de flesta förståsigpåare anser att han borde slänga in handduken för gott.
Men Marcus har inte gett upp. Inte än.
Jag älskar ishockey och att få spela på den här nivån är bland det roligaste som finns. Jag vill inte att det ska sluta så här och jag har bestämt mig för att göra ett rejält försök att komma tillbaka.

MODO SENASTE MATCHEN
Senast han deltog i en elitseriematch var borta mot Modo den 20 september. Sedan dess har han varit så långt från hetluften man kan komma och om det inte var för uppdragen på klubbkansliet skulle han i princip tappat kontakten med ishockeyn och lagkamraterna i Timrå IK.
Jag ser hemmamatcherna och ibland följer jag med på bortaresorna. Men att träna med de övriga är inte att tänka på, det sköter jag helt på egen hand, säger han.
Och konstigt nog ser han inte uppgiven ut. Den försiktiga återuppbyggnadsträningen har blivit en stor del av hans vardag den hör till dagsrutinerna och ihop med en tydlig vilja, nästan på gränsen till vansinnig tjurighet, fortsätter han striden mot skadorna och den långa resan mot en comeback.
En kamp som många skulle ha gett upp för länge sedan.
Men inte Marcus trots att diskbråcket ständigt påminner honom om vad smärta innebär och att han ibland tappar känseln i benen då han trampar motionscykel.
Det finns kanske folk som tycker att jag är galen som inte ger upp, säger Marcus och tar en stor klunk kaffe.
Bruten tumme, krånglande ljumskar, bruten fot på två ställen och två diskbråck. Det är onekligen svårt att inte hålla med de som ifrågasätter hans omdöme. Men när Marcus Karlsson beskriver sin kärlek till ishockeyn och sin längtan efter elitseriespel är det lättare att, åtminstone bitvis, acceptera hans handlande.
Det är i den stunden som frågan om fotbollen kommer på tal. Hemma i Örebro var Karlsson en lika lovande fotbollspelare. Han var till och med så framgångsrik att han som 17-åring ingick i tränaren Rolf Zetterlunds allsvenska trupp.
Men Zetterlund gick miste om bolltalangen. Och frågan är om han blivit lika skadeförföljd om han valt att bli ÖSK trogen.
Det har jag faktiskt funderat på ganska många gånger. Men ärligt talat så finns det ingen anledning att spekulera. Det hjälper ju inte mig det minsta.

TRIVS I SUNDSVALL
Det är sant. Det enda som kan hjälpa Marcus Karlsson tillbaka är hans motivation, en förstående omgivning och en stor portion tur.
Marcus och sambon Susanne trivs lika bra i Sundsvall som de gjorde i Örnsköldsvik under åren i Modo Hockey. Om inte skadorna kommit emellan hade de med stor sannolikhet fortfarande varit Modoit kanske till och med lagkapten, kanske landslagsman och kanske en omtalad stjärna med vittring på VM-spel.
Men Marcus Karlsson vill ju inte spekulera.
Bara drömma om en framgångsrik väg tillbaka.

ULF EKLUND

Annons
Annons
Annons