Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Då det vänliga kan bli fel

Det kom en vänlig hälsning ur sportredaktionens telefax – några rader från en stolt hockeyledare sedan Lugnviks IF, den gångna helgen, sopat rent och utklassat allt motstånd i Kempehallen.


Hälsningen inleddes med en förhoppning om att texten skulle publiceras.
Grattis, Lugnvik. Allt kommer med vi stryker inte en millimeter:
I helgen spelades FOPPA CUP, Modo Hockeys cup för P 92 alltså 9-åriga hockeylirare. Helt klart en prestigefylld turnering som i år spelades i Björnligeform, alltså på mindre plan, för att hinna med alla matcher.
Lugnviks IF som förra säsongen tog hem motsvarande för 8-åringar tillhörde favoriterna i år och stod till slut som vinnare. En kalasstart på turneringen med vinster över Svedjeholmen med 17-1 och Kramfors med 13-2 följdes sedan av seger på seger.
I den åttonde omgången mötte man likaledes obesegrade Modo Hockey i vad som blev en avgörande match. 1-0 efter 5 sekunder följdes snabbt av 2-0 och 3-0 och innan matchen var slut blev det hela 10-2. Noterbart att i samtliga fyra söndagsmatcher gjorde man 1-0 innan det gått tio sekunder. Seger i turneringen alltså med resultatet 9 9-0-0 101-9 och 18 p. Modo Hockey tvåa och Örnsköldsvik SK trea.
Turneringen avslutades med stor prisutdelning där Lugnvikslaget båda flickor fick åka fram och hämta både pokal och inte minst hederspriset, en signerad Coloradotröja nr 21, Foppas egen alltså, innan ärevarvet kunde inledas som avslutning på en lång helg.

Applåder till Lugnvik. Det var sannerligen bra gjort. Men jag tycker att det räcker med det och att det borde få stanna där. Eller har jag fel? Bör den vuxenorganiserade barnidrotten, för det handlar ju trots allt bara om nioåringar, redovisas med mer än bara resultatet och i viss mån målskyttar?
Kanske bilder från turneringen med småpojkarnas variant av TV-puckhögen, ögonblicksbilden där Tobias och Oskar fintar bort Benjamin och varför inte den avgörande straffen där Emil först hade pucken i plockhandsken, men innan domaren blåste fumlade in den bakom sig?
Nej, för mig känns det inte rätt. För många små är vinst och förlust i idrott ibland som en strid mellan liv och död. Lyckligtvis glömmer de unga, till skillnad från många av oss äldre, det mesta blixtsnabbt och går vidare mot nästa utmaning. Men jag tycker inte att det finns någon anledning att vi vuxna ska förstärka prestationer, vinster och förluster, ytterligare.
Jag vill att det ska få vänta, åtminstone, några år.

Annars är lokal idrott livsviktig för oss på vår sportredaktion. Den är ju själva grenen vi sitter på och fokuserar vi inte på det lokala har vi glömt bort vad argumentet nära nyheter innebär.
Ur det perspektivet är det synnerligen viktigt att vi även skriver om barn och ungdomar de är ju morgondagens stora läsekrets och blir man inte vän med ÖA på ett tidigt stadium är det knappast naturligt att man omedelbart tecknar sig för ett abonnemang när man väl skaffar egen adress.
Det finns ingen anledning att hymla. Min främsta uppgift är att efter bästa förmåga bidra till att våra sportsidor tilltalar så många smakriktningar som möjligt. Då vill förmodligen allt fler sportintresserade läsa ortstidningen, upplagan vänder, fler tjänar pengar och jag får behålla jobbet.

Men den, något egoistiska, ekvationen är naturligtvis inte det enda vi måste ta hänsyn till. Vi har också ett stort ansvar då det handlar om hur vi serverar nyheter och reportage. Hur barnidrott ska presenteras, hur mycket vikt vi ska lägga på själva tävlandet och hur mycket vi ska fokusera på vinnaren. Det är en balansgång vi ställs inför nästa varje dag året om. Och ibland är det vår skyldighet att säga ifrån, även då initiativet från en eldsjäl, hängiven förälder eller populär ungdomsledare enbart har ett välvilligt syfte.

Det är filosofin vi försöker rätta oss efter på vår arbetsplats. Eller är det kanske jag som är onödigt petig? Kanske är jag känslig i överkant och kanske har jag inte insett att nioåringar, i dagens hypermoderna samhälle, mycket väl kan skilja på och hålla isär lek och allvar, idrott och livet i allmänhet.
Själv har jag inga barn i nioårsåldern. Men jag känner en kille som står mig väldigt nära. Han var dessutom med på isen i Kempehallen.
Vi ska ta ett snack, han och jag.
Och jag ska lyssna noga.

ULF EKLUND

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons