Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilka drabbas av USA:s vrede?

Annons
Tisdag 18 september

Vilka drabbas

av USA:s vrede?

För de flesta har vardagen så sakta återgått till det någorlunda normala. Specialinsatta program tar inte längre över tv-kanalerna och utrikesnyheterna täcker inte längre dussinet sidor i morgontidningarna. Fortfarande pågår förstås diskussionen om hur det som inte skulle kunna hända ändå hände, och vad som är ett lämpligt straff.

Där många av landets ledarskribenter övergått till att måla upp en mer kritisk bild av USA:s inblandningar i diverse oroshärdar världen över under de senaste decennierna, kan vi på samma tidningars insändarsidor finna demokratiförsvarare som tror att vi kan försvara en öppen demokrati genom att inte tillämpa den.

Vi som uppmanar till besinning i utkrävandet av hämnd, kallas antivåldsromantiker av vissa och naiva av andra. "I själva verket är [det] så att det är mera våld - inte mindre, tyvärr - som krävs för att ta hand om dessa terrorister" skriver en man i måndagens Dagens Nyheter.

"Genom sitt agerande har terroristerna tydligt signalerat att de fullständigt ignorerar de lagar som finns. De förtjänar helt enkelt inte att behandlas enligt gängse rättviseregler utan bör kunna expedieras tämligen summariskt" fortsätter han sitt inlägg och har i en och samma mening visat värdet med ett demokratiskt system samt hävdat att det bäst försvaras genom att det inte tillämpas.

Det är nämligen de rättviseregler som mannen skriver om som gör en rättsstat som måste anses vara grunden för alla demokratier. Skulle människor kunna "expedieras tämligen summariskt", som skribenten menar, accepterar vi terrorism, införandet av ett skräckvälde, där människor inte erkänns grundläggande rättigheter som att inte dömas utan en rättegång.

Vi har sett vilka följder det får när så kallade demokratier som Turkiet och Israel, med få undantag, aldrig griper misstänkta terrorister utan just "expedierar dem tämligen summariskt" långt från domstolssalar och vittnen.

I sydöstra Turkiet, i området vissa kallar Kurdistan, skjuter militären kategoriskt mot alla de anser tillhöra separatistgrupperingar. För att räknas dit krävs i vissa fall bara att man är kurd och envisas med att tala sitt hemspråk, något som inte bara är ett grundlagsbrott utan även räknas som utslag av separatism som jämställs terrorismen.

Få grips och ännu färre ställs inför rätta för terrorism i denna demokratiska stat - PKK-ledaren Abdullah Öcalan undantaget. Istället skjuts de ihjäl i konfrontationer med den turkiska militären och staten försvarar den inhemska konflikten med att de utkämpar ett krig mot terrorismen.

Och kriga mot terrorismen är precis vad USA vill.

En krigshandling får bemötas med krigshandling - men mot vem ska man handla? Vem förklarade USA krig mot häromveckan? Usama bin Ladin som de är "95 procent säkra på" var hjärnan bakom dådet? Eller talibanerna i Afghanistan där han sannolikt befinner sig?

Civilbefolkningen i Afghanistan, förtryckta av regimen, förbereder sig för en amerikansk attack genom att fly i tiotusental mot gränserna. Förhoppningen ligger främst till Pakistan som gränsar mot Afghanistan och som genom sitt samarbete med USA känns skyddat från amerikansk vedergällning. Flyktinglägren vid den pakistanska gränsen, som redan innan detta nya hot var fyllt av uppskattningsvis två miljoner afghaner, har svårt att möta anstormningen.

Gränserna mot Pakistan och övriga grannländer stängdes under måndagen och en civilbefolkning som sannolikt aldrig hört talas som World Trade Center eller för den delen New York känner samma instängdhet och utsatthet som tusentals amerikaner kände förra tisdagen.

Är det mot dessa USA förklarar krig?

Nej, naturligtvis inte. Men då borde inte heller en besinningslös krigföring med bombningar vara aktuellt.

Målet med aktionen mot Afghanistan måste vara att gripa de man anser vara ansvariga och ställa dem inför rätta. Vad sedan en domstol i en rättsstat beslutar är inte svårt att gissa, men det är en domstol som har att besluta om "expediering".

Tisdagen den 11 september ansåg ett par dussin män att tusentals civila var spenderbara i kriget mot USA och demokratin. Vi kallade deras handlingar för terrorism.

Ska vi nu visa dem att demokratin står stadigare nu än innan den 11 september är att dela ett sådant ställningstagande ett allvarligt misstag.

Susanne Sjöstedt











När det hemska kommer för nära inpå

Jag hade börjat skriva om Peter Forsberg när TT-nyheten om bussolyckan utanför Sundsvall kom in. "Flera skolbarn har skadats svårt", stod det. En uppdatering ett par minuter senare berättade att det i bussen färdades 17 barn och att vissa skadats svårt. Ett par timmar senare visste vi att bussen haft ett 40-tal passagerare, att fem människor omkommit, varav fyra tonåringar och att ytterligare ett 20-tal skadats.

Då spelar Peter Forsberg ingen roll längre.

För några veckor sedan åkte jag buss mellan Härnösand och Sollefteå tidigt på morgonen. Halvsovande installerade jag mig och övernattningsväskan på ett par säten och planerade att fortsätta sova under de två timmarna färden tar.

Efter Kramfors insåg jag att det var omöjligt. Inte bara för att vägen var katastrofalt dålig och sannolikt förstör fjädringen på en buss varje säsong, utan även för att bussen vid varje mjölkpall blev allt mer överfull.

Med en halvtimme kvar till Sollefteå stod ungarna packade som sillar i en buss som krängde vidare i hög fart för att hinna få alla till skolan i tid. Och att döma av ungarnas reaktioner ombord på bussen var denna dag inget undantag, trots att måndagmornar som regel innbär mer folk på de kollektiva färdmedlen.

På den här bussen fanns inga bälten, men även om det funnits så hjälper inga säkerhetsbälten om man står upp. Och att man som obältad passagerare på en buss skulle klara sig bättre än en obältad i en personbil, motbevisar dessutom den tragiska olyckan i går.

Sedan något år tillbaka är det lag att använda säkerhetsbälten om de finns installerade i en buss. Reglerna stadgar även att alla nya bussar ska förses med bälten. Ändå finns inget krav att gamla bussar - inte ens skolbussar - byggs om och att bälten installeras.

Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, NTF, har i en undersökning åkt med i skolbussar runt om i landet och kan konstatera att bara 15 procent av bussarna har bälten på alla platser och att hälften av alla skolbussar saknar bälten helt.

Jag ringde min kusin i går eftermiddag och frågade om mitt sexåriga kusinbarn, som tillbringar 45 minuter varje morgon och eftermiddag på skolbussen, sitter bältad.

Nej, det är inte riktigt sant. Jag ringde min kusin och försökte komma på om hon hört om olyckan. Jag ville inte vara den som berättade att fyra barn dött i en skolbussolycka, för att sedan fråga om hennes barn åkte säkert.

Men så blev det. Och svaret från henne var ett nej. Det hemska kommer allt närmre.

Susanne Sjöstedt
Annons
Annons
Annons