Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Vi behöver fler färgstarka profiler i riksdagen

Ledare

Det är intressant att ta del av de många reaktionerna till stöd för Sundsvallsmoderaten Elin Nilsson, som nu lämnar partiet och politiken efter Sveriges Radios avslöjande om medlemsfusk.

Västernorrland behöver fler kända och profilerade politiker som Elin Nilsson, som nu lämnar politiken.

Här i Ångermanland har den frispråkiga Nilsson förvisso främst gjort sig ett namn efter förslagen om att göra Sundsvall till ny residensstad och lägga ned Sollefteå sjukhus, men i Medelpad har hon helt klart varit den starkast lysande stjärnan, med ambitionen att ta sig in i riksdagen.

Säga vad man vill om de senaste turerna, och de många utspelen, men en sak är helt säker: Västernorrland skulle behöva fler politiker som kan erbjuda lite sälta och temperament.

Tar vi länets tio riksdagsledamöter, exempelvis, är det lätt att associera till färgen grå, börja tänka på fondtapeter eller få en reminiscens av hur det brukar luktar på antikvariat. Det kanske kan tyckas hårdraget, förmodligen är det nog så, men tyvärr är det ändå ett besvärande faktum att alldeles många på den västernorrländska riksdagsbänken är alltför färglösa, svagt profilerade eller helt anonyma. De flest är totalt okända inför en bredare allmänhet.

Ja, de är vad som bland proffstyckare, och politikerna själva, brukar kallas för "knapptryckarkompaniet". Och det är ju inte en helt smickrande term.

Det finns givetvis undantag, som Centerpartiets Emil Källström och Vänsterpartiets Christina Höj Larsen. Och så har vi socialdemokratern Susanne Eberstein, som är Susanne Eberstein.

(Ja, bland mycket annat Hugh Grants "svärmor"...)

Därtill ger såväl Ingemar Nilsson (S), Jasenko Omanovic (S) och Lena Asplund (M) ofta ett habilt intryck. Den sistnämnda tycks till och med ha blivit ordentligt revitaliserad genom uppdraget i försvarsutskottet. Nu senast sågs hon med skyddsvästen på i Mali.

Dessutom har vi Sverigedemokraternas ledamot Mattias Bäckström Johansson (SD) som är något av ett särfall. Han har ju inte ens någon koppling till länet. I sig är han förvisso en av partiets mer rumsrena företrädare (han tycks vara mer för kärnkraft än vad han är emot invandrare), men reglerna som möjliggör sådana upplägg borde verkligen ses över.

Märkligt är också att de västernorrländska partierna accepterar en ordning där riksdagsledamöter som Kristina Nilsson (S), Eva Sonidsson (S) – ja, mest känd för sitt taxiresande – och Eva Lohman (M) får fortsätta mandatperiod efter mandatperiod.

En förmildrande omständighet kanske är att de oftast helt flyger under radaren genom sin passivitet och därför i alla fall inte skadar sina respektive partier.

Ett rimligare antagande är dock att partierna har svårt att få fram starka personligheter eller intressanta namn, som kan konkurrera om riksdagsplatserna. Detta är djupt olyckligt.

Att inneha en plats i riksdagen är givetvis värdefullt för partierna av många skäl. Men för en region som Västernorrland är det betydligt viktigare – oavsett vilket parti företrädarna representerar – att riksdagsledamöterna faktiskt gör någonting av den plattform de har fått.

Här har Västernorrlands politiska partier en läxa att göra. De slentrianmässiga och pliktskyldiga nomineringarna till riksdagen måste upphöra.

Väljarna förtjänar bättre företrädare. Och vem vet, kanske gynnar det också partierna själva att gå till val med företrädare som inte nöjer sig med att vara anonyma doldisar.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons