Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Var går anständighetens gräns?

Ledare

Måndag 21 januari



Var går anständighetens gräns?

Innan Sverige gick med i EU varnade många för konsekvenserna av en gemensam flyktingpolitik. "Fästning Europa" sa kritikerna.

Delvis har de fått rätt. Bland annat för att de som flyr inte har rätt att välja asylland inom EU. Enligt Dublinkonventionen kan asylsökande som kommer till Sverige skickas tillbaka till ett annat EU-land om han eller hon varit där först.

Och även om de svenska ministrarna försökte streta emot så var Sverige med om att administrera EU:s beslut om det så kallade transportöravtalet. Det innebär att resebolag kan få betala dyrt om det visar sig att de transporterat flyktingar utan giltiga resedokument.

Men även om EU på många sätt anger ramar för medlemsländernas flyktingpolitik är EU långt ifrån hela förklaringen till EU-ländernas hållning gentemot flyktingar och invandrare. Den långdragna debatten i riksdagen om de kosovoalbaner som skulle utvisas förra året handlade bara om hur Sveriges skulle agera.

Och att Migrationsverket medverkat till att locka utvisningshotade flyktingar till möten där polisen väntat beror inte på att Sverige är med i EU.

Häromdagen avslöjade Dagens Nyheter att Sverige, som det enda landet i EU, börjat avvisa terroristmisstänkta till länder där det förekommer dödsstraff och tortyr. Två egyptiska män betraktades som politiska asylfall när de först kom till Sverige. Efter terrordåden i USA i september tipsade Säpo Migrationsverket om att männen kunde misstänkas för grov terrorism och ärendet överlämnades till regeringen som beslutade om avvisning.

Regeringen anser att man har fått garantier för att männen "skulle få en människovärdig behandling när de kom till Egypten". Men att det skulle finnas sådana garantier håller inte bland annat Svenska Amnesty, som engagerat sig i fallet, med om.

Att EU inte är hela orsaken till enskilda länders agerande får vi just nu också klara bevis för från Danmark. Efter att ha varit medlem i EU i nästan 30 år förändras nu den officiella danska hållningen till utlänningar snabbt.

I den nya borgerliga regeringens riktlinjer för "en ny utlänningspolitik" hycklar man inte om att det ska bli svårare för människor att komma till och få stanna i Danmark:

Bara flyktingar som solklart omfattas av internationella konventioner ska tas emot. Man måste ha varit i landet i sju år för att få permanent uppehållstillstånd. Utlänningar som vill flytta till nära anhöriga i Danmark måste vara över 24 men under 60 år. Och medborgarskap kan bara den få som kan försörja sig själv.

I praktiken innebär det katastrofala förändringar för alla invandrare som har svårt att få jobb, nya danskar som hade hoppats på att få ta emot och hjälpa sina gamla föräldrar och utländska kvinnor som far illa i relationer med danska män.

Kritiken mot Danmark har varit hård, också från andra EU-länder.

I Sverige förnekar politiker och myndigheter att det har skett någon svensk ändring i inställningen till flyktingar och invandrare. Tvärtom hävdar man generositet och rättssäkerhet, även om svenska ministrar emellanåt beklagar utvecklingen på EU-nivå.

Förhoppningsvis kommer det danska exemplet fungera som avskräckande för de närmaste grannländerna i Europa. Men risken finns att det flyttar anständighetens gräns ännu lite längre ner.



Karin Andersson





En kompetent feminist i regeringen

Det finns ett citat, jag kan inte nu påminna mig den exakta ordalydelsen, av Ernst Wigforss på socialdemokraternas partikongress 1928 där Wigforss beskriver socialdemokraterna som ett parti med "två rötter". Den ena roten låg fast förankrad i marxismen, den andra i den ekonomiska liberalismen.

Om Wigforss varit med på förra årets kongress hade han fått tala om tre rötter. Numera är socialdemokratin nämligen fast förankrad även i feminismen.

Gudrun Schyman och hennes vänsterparti skröt länge med att de var det enda feministiska partiet. När de nu inte längre kan göra det valde de istället att kasta Marx på skräphögen och göra feminismen till partiets huvudideologi. Vänsterpartiets feminism är en ren konfrontationsideologi som ställer kvinnor mot män och talar om "exploaterad kärlekskraft".

Socialdemokraternas svar dröjde inte länge. Göran Persson valde dock, till skillnad från Schyman, att göra något för att på riktigt flytta fram feministiska positioner. Han gjorde en erkänd och kompetent feministisk forskare till miljöminister.

Perssons kommentarer på presskonferensen efteråt, liksom den allmänna mediaopinionen, tar fasta på att Lena Sommestad som framtidsforskare och debattör. Sommestad säger sig vilja koppla samman frågor som miljö och välfärd. Hennes intresse för stora framtidsfrågor, som den demografiska utvecklingen, har lyfts fram.

Det är bra, Sommestad förtjänar att uppmärksammas för sitt arbete med dessa frågor. En bild har dock glömts bort; feministen Lena Sommestad.

Hon doktorerade i ekonomisk historia på en avhandling om maskuliniseringen av mejeriyrket. Det kan låta komplicerat men handlar helt enkelt om hur den tidigare kvinnodominerade mejerinäringen kom att bli mansdominerad. "Mejerskorna" från förr blev dagens "mejerister". En process som naturligtvis inte var helt enkel och smärtfri.

Många yrken går motsatt väg, de "feminiseras", vilket leder till lägre lön. De yrken som maskuliniseras ger däremot ofta högre lön. Det är en kvarvarande orättvisa mellan kvinnor och män som inte kan förklaras på något annat sätt än just med könsbundenheten.

Med Lena Sommestad som statsråd har regeringen fått en medlem med både verkliga kunskaper i feministisk teori och goda insikter i situationen för kvinnor på dagens arbetsmarknad. Hon är dessutom den första professorn i en regering sedan Östen Undén.

Sommestad är den enda av Perssons statsråd som garanterats en plats i nästa regering. När Kjell Larsson, en omvittnat duktig miljöpolitiker, efter en förhoppningsvis lyckad cancerbehandling återtar sin rättmätiga position som miljöminister kommer Sommestad ges "nya arbetsuppgifter inom regeringen". Det låter bra, hon behövs på en post där hennes kunskaper och kompetens verkligen kan utnyttjas på allvar.

Det är vanskligt att försöka säga var Sommestads kunskaper skulle komma bäst till sin rätt. Att göra henne till jämställdhetsminister ligger naturligtvis nära till hands, dock lite för nära. Det vore synd om feminism och jämställdhet återigen degraderades till en "kvinnofråga".

När utbildningsminister Thomas Östros nu blivit skolminister kan man naturligtvis tänka sig att professor Sommestad tar över utbildningsfrågorna. Det låter dock lite ospännande och förutsägbart.

Dessutom behöver duktige Östros få vara departementschef i väntan på Ringholms avgång, då han borde vara given som finansminister.

Betydligt mer spännande vore det om Sommestad kunde bli arbetsmarknadsminister. Som sådan skulle hon verkligen kunna ta tag i problemen med den könssegregerade arbetsmarknaden. Frågan är bara hur LO skulle ta det om landet fick en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister med bakgrund i akademien snarare än i facket.

Hur som helst, ett riktigt kompetenslyft för regeringen är i alla fall utnämningen av Lena Sommestad, egentligen på vilken post som helst.

Briljant drag av statsminister Göran Persson!



Joakim Edhborg
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons