Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Sverige är med - och ändå inte

+
Läs senare
Ledare

Lördag 9 februari 2002



Sverige är med - och ändå inte

Sveriges samarbete med Nato är så genomgripande att det vore ärligast att bli medlem.

På onsdag hålls riksdagens utrikesdebatt. Den brukar bland annat handla om regeringens säkerhetspolitik och neutralitetsbegreppet. För närvarande har regeringen ingen lämplig utrikespolitisk deklaration, eftersom neutralitetsbegreppet har lämnat därhän av regeringen som numera i stället talar om militär alliansfrihet. Det vore förstås bra ifall en ny, brett förankrad säkerhetspolitisk doktrin finns formulerad till utrikesdebatten.

Att vänsterpartiet och miljöpartiet inte kan vara med i diskussionerna om en sådan doktrin är närmast självklart. De båda partiernas ståndpunkter ligger mycket långt ifrån övriga partiers ifråga om försvar och säkerhetspolitik. Det visade sig senast i inställningen till kriget mot terroristerna i Afghanistan. Regeringen har därför valt att försöka komma överens med kristdemokraterna, moderaterna och centerpartiet. Folkpartiet har uteslutits från sällskapet på grund av sitt klara ja till Natomedlemskap.

När det gäller Nato kan man antingen hyckla om den svenska anslutningen, vilket socialdemokraterna gör, eller ge raka och ärliga besked som folkpartiet. Det gick ju att vara ärlig beträffande neutraliteten. Både utrikesminister Anna Lindh och försvarsminister Björn von Sydow har deklarerat att Sverige inte kan ställa sig vid sidan om och vara neutralt ifall övriga EU-länder eller kandidatländer blir angripna. De flesta EU-länder är medlemmar i Nato och snart blir ett antal tidigare öststater också medlemmar. I Finland övervägs medlemskap. Norge och Danmark är med i Nato sedan andra världskrigets slut.

Utrikesministern och försvarsministern anser dock att det är otänkbart för Sverige. Den här nationen är däremot en hängiven samarbetspartner till Nato och i torsdags godkände regeringen ett partnerskapsprogram för åren 2002 och 2003. Det är ett bilateralt avtal, det vill säga det gäller enbart Sverige och Nato. I Sverige rör det desto fler - försvarsmakten och totalförsvarets myndigheter, jordbruksverket, livsmedelsverket, vägverket och banverket deltar.

Samarbetet omfattar luftförsvar, luftrumsövervakning och kontroll, samverkan om ledning, sambandstjänst och informationssystem, civil beredskapsplanering, krishantering, demokratisk kontroll över styrkor och försvarsstrukturer, försvarsplanering och budgetering, upphandling av försvarsmateriel och försvarsmaterielsamarbete, försvarspolicy/strategi, planering, organisation och styrning av nationell försvarsforskning och teknologi, militär geografi, global humanitär minverksamhet, språkträning, logistik, hälso- och sjukvårdstjänst, meteorologiskt stöd för Nato och partnerstyrkor, nukleärt- biologiskt och kemiskt förvar och skydd, fredsfrämjande insatser, operativ materiel och administrativa aspekter av standardisering, militära övningar och därtill relaterade träningsaktiviteter, militär utbildning, träning och doktrin, lätta vapen samt militär infrastruktur.

Är det fortfarande någon som tror att Sverige står utanför Nato? Att det är otänkbart med svensk anslutning?



Så cementeras könsrollsmönstret

Personer som engagerar sig för jämställdhet mellan könen känner ofta vanmakt. Det händer så litet trots att alla borde vara medvetna om fördelarna med att behandla människor lika, oavsett kön. Det finns många förklaringar till trögheten i förändringsarbetet.

En färsk rapport visar hur svårt det är att bryta könsrollsmönstret. När en familj har fått ett nytt barn är fyra av tio kvinnor beredda att gå ner till deltid i sitt yrke. Av männen är det ingen.

Därmed blir det mödrarna som tar största ansvaret för barnen och det är mödrarna som barnen förknippar med hem och trygghet. Små flickor och pojkar präglas av de intrycken. Alltså gör de på samma sätt när de själva blir möd-rar och fäder.

Det är därför inte kons-tigt att arbetsgivarna väljer att lägga mer resurser på män än på kvinnor. Män krånglar inte till det och stör produktionsflödet genom att vara lediga bara för att de fått barn. Resultatet är att kvinnorna hela tiden blir omsprungna i karriärtrappan.

Och inte lär det bli någon ändring förrän barn blir lika mycket värda som arbete. Därför är det synd om de män som inte får eller kan bejaka kärleken till sina barn.

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons