Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Större än partiet mäktar med?

+
Läs senare
Ledare

Måndag 14 januari

Större än

partiet mäktar med?

Vänsterpartiets historia är utan tvivel en framgångshistoria. I alla fall om man begränsar den till de år som det kallat sig vänsterpartiet efter att ha tagit bort kommunismen ur namnet.

För bara ett decennium sedan hade vänsterpartiet rykte om sig att vara beroende av hjälpröster i de allmänna valen från socialdemokrater som ville säkra vänstermajoriteten. Det hade tvingats ut på en smärtsam Golgatavandring efter öststatskommunismens sammanbrott. Det hade ett desillusionerat ledarskap och en trött partiledare.

Inte underligt att det är svårt att separera partiets framgångar sedan dess från Gudrun Schyman. Partiet lyckades under hennes ledning snabbt distansera sig från kommunismen och göra ett mer trovärdigt intryck på väljare och andra partier. Sedan Schyman tog över som partiledare har partiet fått närapå tre gånger större stöd bland väljarna (1998 års riksdagsval jämfört med 1991).

Schyman själv har också åtnjutit stort förtroende bland väljarna, länge större än statsministern, trots alkoholproblemsrelaterade skandaler och återkommande avböner.

Nu har det skett förändringar. I en Sifoundersökning som Aftonbladet publicerade nyligen sade sig 32 procent ha stort eller mycket stort förtroende för Schyman, ett kraftigt ras från det omkring 40-procentiga förtroende hon brukar få i sådana mätningar.

Förklaringarna är sannolikt flera. Schyman har framställts som osynlig, bland annat i jämförelse med centerledaren Maud Olofsson. Vänsterpartiets agerande som samarbetspartner till regeringen har inte alltid imponerat. Schyman tog dessutom snabbt avstånd från USA:s bombningar i Afghanistan.

Flera analytiker menar därför att partikongressen i Västerås blir Gudrun Schymans sista som ordförande. Det är inte omöjligt, men det är samtidigt en väl snabb slutsats. Hon har klarat sig ur värre kriser än opinionsundersökningar om väljarnas förtroende.

Men valet i höst lär bli en rysare för vänsterpartiet och Schyman.

Partikongressen i Västerås lämnar en hel del att önska av bilden av det medelstora, moderna partiet inför valet.

Debatten om kraven på socialdemokraterna blev lång och intensiv. Långt innan väljarna har sagt sitt har många vänsterpartister redan klart för sig vilka krav vänsterpartiet bör ställa i förhandlingarna om regeringsmakten. Och det var inga ödmjuka framställningar.

På kongressen mullrade också ett dovt eko från förr när partiet inledde en ny diskussion om den ekonomiska makten och ägandet av de stora företagen. Vid en konferens om ett par månader, strax innan den tidiga valrörelsen drar igång, ska partiet diskutera en rapport mot marknadsekonomi och för förstatligande.

Ur valstrategisk synvinkel är det mycket märkligt - det är inte hårdför socialism som fört vänsterpartiet till de senaste årens valframgångar. Möjligen är det begripligt utifrån att den mer radikala falangen i partiet nu har legat lågt i tio år och anser att den öststatskommunistiska inkubationstiden borde vara över vid det här laget.

Kanske har partiet kommit till den tidpunkt då längtan tillbaka till en tid då kraven inte var så stora väger tyngre än längtan efter att bli ett stort parti med möjlighet att påverka den politiska utvecklingen.

Kanske är det helt enkelt så att vänsterpartiet till sist har blivit större än det egentligen mäktar med.



Karin Andersson

Gott initiativ

I Mellerud i Dalsland har kommunen tagit ett faktiskt första steg mot diskriminering under anställningsförfarandet.

Där funderar man på att i framtiden plocka bort alla uppgifter om namn och kön och kanske även ålder på den som söker ett kommunalt jobb. Ett förslag på hur det ska gå till läggs fram snart.

Målet är förstås att meriter ska tala för sig själva, något som speciellt invandrade svenskar kan vittna om inte är så vanligt när personalansvarig ska besluta om vilka som kallas till anställningsintervjuer.

Åldersdiskrimineringen mot 50+-are kan härigenom också bekämpas.

Att anonymisera ansökninghandlingar kan kännas som en rätt radikal metod och skulle för de ansvariga för rekryteringar kunna uppfattas som en misstroendeförklaring. Det borde helt enkelt inte vara nödvändigt med åtgärder som dessa för att åstadkomma en acceptabel fördelning av män och kvinnor, svenskar och invandrare på en arbetsplats. Än mindre på en offentlig arbetsplats.

Kanske är det inte ens det som en anonymisering har som främsta målsättning. Kanske handlar det mer om att se likheter snarare än skillnader hos människor som inte uppvisar några yttre likheter.

Fortfarande kommer vi ändå bedöma meriter olika. Vi kommer även fortsättningsvis ha en förutfattad mening om vad kompetens innebär och inte minst skiljer den sig åt efter varifrån exempelvis utbildningen erhållits.

Att ha en examen från ett svenskt universitet kommer även fortsättningsvis väga tyngre än att ha ett i från ett iranskt eftersom vi har förutfattade åsikter om kvaliteten på utländska utbildningar.

Vi känner inte till hur universtitetsstudier fungerar i kulturer som inte överensstämmer med vår egen. En anonymisering av namn förhindrar inte det.

Men det är en gott första steg.



Susanne Sjöstedt

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons